V10 (9+6)

Två Vul med två veckors mellanrum har tryggat mina oroliga tankar något. Vi har ett hjärta ticka och att fostret växer som det ska. Inskrivning idag så proverna får vara en säkerhet också. Sen räknar vi ner till RUL om 19 dagar. Mycket kan hända tills dess. Men nu vet jag att min mage ska växa, gör den inte det så har det hänt nåt. 

Illamående

I morse började det. Illamåendet. Usch va jag inte mådde bra. Hjälpte inte att äta frukost eller vila. När jag skulle förbereda en macka till dottern så klarade jag inte av doften så då kom det upp. Det var skönt, för nu känns det lite bättre. Dock håller dottern på att bajsa i blöjan och jag vet inte riktigt om jag klarar av den lukten just nu 🙂

V 6 (5+3)

Ingen mens ännu så nu är jag nog gravid. Men jag är skeptisk, jag vågar inte hoppas på för mycket när vi inte sett något ännu och dessutom inte gått över vecka 11. Det var då fostret dog i magen för ett år sedan. I somras dog det troligen i vecka 8 och jag upptäckte det i vecka 10. I jan hade jag lite rött på pappret i v 6 och i somras hade jag rött i vecka 10. Så därför vill jag inte tro på något förrän den 31 jan, då är jag i vecka 10 (9+2). Jag ska på ett tidigt Vul den 19 jan men träffa Barnmorska den 15 jan. Jag tänker inte sitta där och prata om något jag inte vet nåt om så jag ska försöka få en tid hos min gynekolog i nästa vecka. Då är jag i vecka 7. Man ska tydligen kunna se hjärtat redan då. 

4:e försöket

Det skulle ske som sagt i december. Jag var hos min trevliga gynekolog på onsdagen den 9 dec för att kolla storleken på folliklen. Den var inte stor, han mätte den till inte mer än 12mm. Då var jag på dag 13. Det var nåt som inte stämde. Jag tänkte att då kommer jag inte ha utslag förrän till helgen på LH-stickorna. Döm om min förvåning när jag får utslag dagen efter på dag 14 på eftermiddagen. Precis den tiden jag jag ville få och som jag har fått innan när jag blivit gravid. MEN, det var ju alldeles för tidigt. folliklen var ju inte mer 12 mm dagen innan. Jag valde att ringa Vitanova och rådfråga. De visste inte heller men efter en del diskussioner fram och tillbaka kom vi fram till att lita på LH-stickan eftersom det hade funkat innan. Och om jag inte varit hos gynekologen så hade jag ju inte vetat och ändå gått efter utslaget. Så jag fick en tid dagen efter för insemination. Jag var orolig för att det inte skulle fungera eftersom jag inte heller hade några flytningar. Brukar alltid ha det i samband med utslag. Men inte denna gång.

Vi valde att jag skulle åka själv denna gång. Dottern fick vara på dagis och pappa jobba. Väl över i Danmark så visade det sig att jag hade gott om flytningar. Barnmorskan tyckte allting så fint ut. De var så trevliga på Vitanova. Jag fick t.o.m. vila en stund efteråt med filt och ljuv musik. På G.G var det lite som på löpande band vilket jag på ett sätt uppskattade också. Men det kändes bra på Vitanova.  En bra känsla.

Mensen kom aldrig dag 29, inte heller 30, 31 och idag är vi på dag 32. Jag tog test förra veckan som visade positivt. Vi är glada men jag har svårt att förstå att det är så som det är. Mycket kan hända. I somras upptäcktes missfallet i v.9. Det är långt kvar. Just nu är jag i v. 5 (4+3). Jag äter mina trombyl, folsyra och levaxin. Om nån vecka eller så får jag nog ringa MVC för jag vill ha ett tidigt ultraljud och jag vill veta om jag fortsättningsvis behöver äta levaxin.

återhämtning

Återhämtning, ja det är väl det ordet som kan beskriva den tiden som har varit sen juli då vårt andra missfall eller missed abortion detta året upptäcktes. Efter överläggning med mig själv och en utredning av en dåligt uppdaterad gynklinik så bestämde jag att vi skulle vänta med nästa försök till november. Jag ville försöka gå ner några kilo och komma in i rätt rytm igen kroppsligt. Sommaren blev höst och kilona rasade och jag kände att min kropp mådde bra. Vi mådde bra. Allt kändes som att det skulle bli bra igen. Vi hade ett försök kvar med det strået som vi reserverade i januari. Mina tankar började dock luta åt att vi skulle byta klinik. Till en klinik i Köpenhamn. Inte för att Gyn Grönlund var dåligt, tvärtom, de som jobbar där har varit väldigt trevliga och tillmötesgående. Det är lätt att få tag på dom och lätt att få tid när jag har fått omslag. Men de hade inte öppet på söndagar och de har ingen frys längre så de kan förvara tanken som skickas från cryobanken. Så vi bestämde oss för att byta till Vitanova.

November kom och allt kändes som att det skulle klaffa. Tills en väldigt nära anhörig gick bort två dagar innan vårt försök. Tur i oturen så hade vi känt det på oss. Så vi hade inte beställt tanken. Utan nästa försök fick bli i december istället. Kontakten med Vitanova gick bra och jag har haft kontakt med en läkare på gynkliniken i Sverige också eftersom jag hade högt TSh i somras och ville ha Levaxin. Jag fick tjata mig till det eftersom jag tycker att det var för högt med 3,7 i värde när jag ska försöka bli gravid medan läkaren säger att det är inom gränserna. Ja, om jag inte skulle bli gravid ja, jag fattar inte hur en gynklinik tänker. Men jag fick en tablett levaxin och en tablett trombyl. Har hört att det kan hjälpa om det är så att missfallen har med små proppar i livmodern att göra. Nu vet jag inte vad anledningen till missfallen var men eftersom trombyl inte gör någon skada så skadar det inte att testa trombyl innan och under den eventuellt kommande graviditeten.

 

 

Varför ska jag ha rätt?

I vecka 8 var vi på VUL på vårt privata gyn. Det visade lite konstigt då det var många slag. Han visste inte om det var tvillingar eller om det var något annat. Jag skulle återkomma igen om 3 veckor för att då kunde man se bättre. Det blev aldrig så. Igår var jag och tog prover för min inskrivning på MVC. HB värdet var helt normalt på 137 vilket jag fattade då att nu är det något som inte står rätt till. Dessutom hade jag haft en liten blodstrimma i flytningen kvällen innan och rödbruna flytningar. På vår senaste graviditet som slutade i ett MA hade jag också en blödning i v. 6. I vår fullgångna graviditet när vi fick vår lilla prinsessa hade jag inte en enda blödning. Så jag visste att något var fel. Jag fick ett par minuter med BM och hon förstod min oro. Hon bokade in mig på ett VUL samma dag. På eftermiddagen åkte vi in och då visade det sig att det troligen stannat i v. 8. Så det var bara på ett igen men tabletter och få igång missfallet eftersom det inte själv har velat komma ut. Mitt i semestertider och på min lediga vecka som jag skulle ha själv hemma. Så jävla orättvist. Vad har vi gjort för att att förtjäna detta? Nu ska jag blöda hela semestern. Kul! NOT!!!!

+

ja, testet visade + förra onsdagen. Dock väldigt svagt men det var ett plus. Vi testade igen den rätta dagen, i lördags och då visade det väldigt starkt, uran tvivel är jag gravid! Vi ropade jippi och är väldigt glada gör detta. Samtidigt vet vi vad som kan hända och vi har svårt nu att glädjas riktigt innan ett Vul som vi tänker ta runt vecka 8. Ska försöka få ett Rul så tidigt dom det går. Vill inte vänta till v. 14 som förra gången. 

Nu håller vi alla tummar och tår! 

På´et igen…

Ordningen down under blev återställd (tror jag) förra månaden men vi ville vänta med en ytterligare insemination efter att jag i alla haft en normal cykel. Så denna månaden var det dags. Vi kontaktade ”banken” som skickade vår tank med det värdefulla innehållet till kliniken i Helsingör och meddelande läkaren där att vi troligen kommer i slutet på veckan. Jag testade varje morgon och eftermiddag. Jag har fått omslag på eftermiddagarna med insemination dagen efter tidigare då det har lyckats och omslag på morgonen med insemination på eftermiddagen när det inte lyckats. Därför hoppades jag på omslag på eftermiddagen. På fredagen kom det och jag fick boka en tid då kliniken egentligen är stängd på lördagen men läkaren rycker in ändå. Det är det bästa med att det är privat och inte i Sverige, de har förståelse och egna känslor för vad som genomgår. Javisst, de får massor av pengar för det också av oss, men faktum är att jag betalar hur mycket som helst för att slippa Sverige och svenska sjukvården när det kommer till barnlöshet. Och när det kommer till missfall och abort också för den delen. Den tryggheten och säkerheten jag känner med privatsjukvården är guld värd för mitt mentala mående är den svåra sits vi befinner oss i. Då vill man inte behöver bekymra sig om otrevliga och okänsliga personer som jobbar på fel plats vid fel tillfälle.

Nåja, nog om det. Vi gjorde insemination ca. 23 timmar efter omslag och det har lyckats både med dottern och förra gången jag blev gravid som dock resulterade i missed abortion i v. 14. Kanske att jag har haft omslag något senare på eftermiddagen då men å andra sidan vet jag inte det med säkerhet då jag testat på morgon och sedan inte förrän ca. 13.30. Nu testade jag redan kl. 11.

Känslan är kluven. Idag är det dag 8 efter insemination. Jag gick tillbaka i bloggen då jag blev gravid med dottern och läste att jag haft flytningar dagarna efter insemination och det brukar jag inte ha vid denna tid i cykeln, det brukar vara snustorrt. Det har jag denna gången också. Jag har också haft känningar i brösten, vilket jag inte tror att jag brukar ha heller. Känslan är att vi måste lyckas denna gång. Om testet visar gravid, kan vi dock ändå inte slappna av förrän vi varit på första ultraljudet och gått förbi vecka 14. Det är nästan hela sommaren det. Lång tid. På onsdag vet vi. Då har det inte gått två veckor men det är dagen (11 dagar efter insemination) som vi har tjuvtestat innan och det kommer vi att göra denna gången också. Tror jag, vi har inga test hemma så jag kanske bara ska vänta ut helgen och se om mensen kommer? Kan jag vara så kall? Tror inte det 🙂

När det oförutsedda händer…

…då är man inte stor. Då är man en liten myra som känner sig hjälplös på marken. Vem som helst kan trampa på en och du har inget motstånd. Mitt i sommaren, mitt i all kaos skulle de komma ett litet knyte till oss. Tankarna fladdrade iväg hur det skulle vara att bli tvåbarnsmamma. Hur skulle vi göra med föräldraledigheten denna gång och hur skulle vår dotter fortfarande få lika mycket uppmärksamhet som tidigare? Många frågor och många tankar, förväntansfulla. Nu i efterhand, tog vi det för givet. Jag var ju gravid, vad skulle kunna hända? Julen gick och vi hade en inplanerad skidsemester. Lyckan var total, vi var ju tvungna att berätta för de vi åkte med, de fattade ju annars ändå eftersom jag inte drack någonting. V. 10, det var tidigt men vad kunde gå fel? Jag mådde inte så bra, hade illamående liksom förra gången, men denna gången var det en lite annorlunda illamående. Jag hade migrän, kunde inte titta på tv och blev fruktansvärt trött framför datorn på jobbet. Inskrivningen hos MVC flöt på och barnmorskan ville egentligen sjukskriva mig med tanke på min migrän men jag tackade nej. Det hade blivit lite bättre. Vi hade ett RUL i v. 14, rätt sent men eftersom mannen var bortrest veckan innan och jag vill ha med honom så fick det bli i v. 14. Magen hade inte växt så mycket, men det var inget som jag tänkte så jättemycket på eftersom jag hade alla gravidsymtom och inga blödningar. Jag hade haft lite rosa på pappret i v. 6 vilket oroade mig lite då men tänkte att jag bara är nojjig. Jag hade inte en enda blödning med dottern men jag valde att inte kolla upp det eftersom jag nästan räknade med att de skulle säga att det är vanligt.

Förväntansfulla gick vi då upp till vårt första RUL. Under de kommande 5 minuterna skulle allt ta en ny vändning. Den kalla barnmorskan lät meddela att hon inte kunde säga någonting förrän hon tittat ordentligt om hjärtat slog. VAA? Vaddå slå? Det är klart hjärtat slår?! Men jag såg, jag förstod. Jag förstod på hennes tonläge, på det orörliga lilla fostret på skärmen, på sköterskans inkallade av en annan personel som inte ens hälsade när hon kom in. Det fanns inget liv i magen. hjärtat hade stannat. De trodde i v. 10. Missed abortion kallas det visst. Sköterskan gick på rutin, inte känsla och körde ut oss. Gav oss en tid för abort dagen efter och sa hejdå. Vi var i total chock! Det ingick inte i vår plan att hjärtat inte skulle slå. Vi skulle åka tillbaka till jobben sen och meddela att vi skulle ha barn i augusti. Istället fick vi åka hem med ett dött foster i magen och med noll information om vad som ska hända. Vi fick söka alla information själv och ringa till vår egen MVC som har så stort hjärta och försökte hjälpa till så gott de kunde. Aborten skulle ske dagen efter. Jag blev inlagd. 30 timmar efter beskedet fick vi äntligen besked om hur det fungerar och hur kroppen kommer att fungera under och efter. Vi fick också efter 30 timmar i totalt chocktillstånd erbjudande om kurator. Men då hade vi insett faktum och fått veta det mesta så då hade vi inte behovet. Det hade vi haft 30 timmar innan. Jag har inte anmält dom, har inte orkat.

Det tog nästan 2 månader innan kroppen var helt återställd. Under dessa månader kom vi fram till att vi vill försöka igen även om samma sak kan hända igen. Vi har därför reserverat två försök till med samma donator. Där sprack den planen på en solsemester. Men vi kan åka nästa år.

Syskon försök 1 och 2

För drygt ett år sedan skrev jag om våra tankar med ett syskon till dottern. Vi har hela tiden tänkt att vi ska göra första försöker efter sommaren 2014. Det kändes lagom så att vi skulle hinna med ett försök till innan reservationstiden gick ut för de strå vi köpt och reserverat.
Så första försöker gjordes i augusti. Nu i efterhand var det inte de bästa förutsättningar med stress och kalas, fester och körningar fram och tillbaka varje helg. Inte tal om inskolning på dagis och komma in i vardagen igen efter sommaren. Hade vi tänkt efter så hade vi lönt detta men vårt mål var att få barn. Försök misslyckades förstådd, jag tror också att inseminationen skedde för tidigt. Jag fick utslag tidig morgon och jag inseminerades på eftermiddagen. Vi tog paus i september och sa att oktober gäller för fullt. Det va bara det att jag hade inte räknat med att få utslag en lördageftermiddag dag 12. Tanken med strået va betalt men inte ivägskickat, kliniken hade semester och stängt på söndagen. Tala om flopp! Det va till och ringa spermiebanken och mimiken på måndagen och säga att vi avbryter. Fick betala för en extra transport på 1500kr, inte skoj men vad gör man.
Vi slickade våra sår och sa att ingenting ska störa oss inför nästa försök. November är vår månad. Jag räknade på att utslaget skulle kunna komma mitt i veckan så det inte fanna någon helg som störde. Betalade en transport till och sedan höll man tummarna. För att vara på den säkra sidan bokade jag in en ägglossningskoll hos gynekologen. På onsdagen var där två äggblåsor varav en ca. 17mm. Han trodde på ÄL inom 1-2 dagar. Tryggt! Jag fick utslag på stickorna i går eftermiddag och fick en tid idag på förmiddagen. Denna gången åkte jag själv med tåget. Mindre stress och skönt att ta det lite lugnt på tåget dit och hem. Allt har gått bra och nu är det bara att hålla tummarna.