Bollar, kom ner….!

Många bollar i luften, det har alltid varit jag. Så när vi fick reda på att vi inte skulle kunna få barn på naturlig väg var det självklart att vi skulle köra parallelt med adoption och DI. Vi blev inbjudna  och fick kallelse till föräldrautbildningen. Vi fick kallelse för samtal med beteendevetare för att veta om vi blir godkända som DI mottagare. allt kändes bra och det kändes som att nu kommer allting snart fungera och vi kommer att få barn. Men jag kan säga att nytt hus, snart nytt jobb, bröllop och annat smått och gott, bland annat med att hantera omvärlden och alla dess barn, så hann verkligheten ifatt oss. Den dagen som är första dagen på föräldrautbildningen är också första dagen på nya jobbet. Tillsammans med allt annat sa jag häromdagen att nu blir det för mycket. Jag är inte redo att adoptera. Vi har inte ens testat om jag kan bli grvid. Det är ju det jag vill. Jag känner att jag måste testa detta först, jag måste ta del av de gratisförsöken som landstinget erbjuder innan jag kan gå vidare. Visst, föräldrautbildningen är bara ett steg i adoptionsprocessen och det är, därifrån. långt kvar. Men jag orkar ta in den informationen också. Jag vill inte ha många bollar i luften längre. Jag vill göra det jag kan med kvalité och njuta av tiden samtidigt. Jag vill inte vara så effektiv som jag alltid varit tidigare.

Vad gjorde vi då? Jo, jag ringde till familjerätten och sa som det var. Vi fick inte ihop våra liv just nu och önskar bli flyttade til hösten. De förstod och självklart flyttade de oss till hösten. En sten lättade från mitt hjärta. Nu kan vi koncentrera oss på DI och bröllop och och självklart varandra. Njuta och må bra under tiden vi ska prestera 🙂

Tankar & känslor

Vi har pratat mycket om det här med öppenhet kring donationen. För många som jag läser om är det självklart att det är öppet inför andra som en självklarhet. De känner inget hinder från att vara helt öppna med att alla i deras omgivning vet om att de har fått donatorinsemination. Vi tycker att det är lite läskigt att vara så öppna. Vi har pratat om fördelar och nackdelar med båda men vi känner att det så privat att vi inte vill gå ut med det. Vi vill inte bli stämplade som ”de där med donatorinsemination”. Samtidigt kommer det nog att bli svårt om barnet, mirakelbarnet, kommer bli likt pappa och det kommer kommentarer som ”han har pappas ögon” eller ” ja, h*n har ju i alla fall fått pappas envishet”. Hur känner man då när det verkligen inte kan ha skett? Kommer man bli sårad varje gång då eller kommer man att bara ”spela” med? Kommer man ens att tänka på det när vi väl har fått barn?

Är det någon som har erfarenhet från detta så får ni gärna dela med er?

Om vi inte berättar kommer ingen att veta hur mycket vi har kämpat och ännu mer hur min man har kämpat. De tror att det är vilket barn som helst och en självklarhet att vi skulle få barn. Jag vet inte om vi bryr oss eller inte om sådana saker. Svårt är bara förnamnet på alla känslor och tankar som dyker upp.

Väntan…

Att vara ofrivilligt barnlös handlar till stor del om väntan. Vi väntar på utredningssvar, provsvar, remisser, återkopplingar men största väntan av alla – på ett mirakel! Idag var dagen när vi skulle få reda på om vi hade egna simmare eller inte. Väntan och väntan och till slut fick vi komma in och prata om resultatet. Nej, det fanns inga. Enkelt sagt, bara sådär. Tre sekunder och vår dröm blev helt plötsligt lite svårare att hantera känslomässigt. Vi var förberedda på att det kunde hända eftersom våra värden var onormala. Vi går nog starkare ut från detta samtalet än förra samtalet för en månad sedan men det är klart, det är svårt att smälta att vi inte båda kan bli biologiska föräldrar. Jag/vi anser dock att bli föräldrar innebär till 99 % att vara tillsammans, uppfostra och älska varandra. Hur mycket biologiskt det finns hos barn och föräldrar vet vi alla att detta inte alltid finns.

Vi ska älska, uppfostra och vara tillsammans med VÅRT barn –  det gör oss till föräldrar.

Jag älskar dig, du underbare, fina, tålmodige riddare! Det bästa av allt är att vi är tillsammans och att du är MIN! Jag älskar dig P.

Lite förnyelse

Äntligen har jag tagit mig tid till att göra vid utseendet på bloggen. Tycker det blev lite bättre såhär, lite mjukare.

I morgon väntar besök på RMC och jag vet inte om jag tycker om det eller inte. Eller i och för sig vem tycker om att vara på RMC om man inte är gravid? I morgon får vi veta om vi kan köra igång IVF-karusellen i början på det nya året eller vi ska behöva bedömas som människor och blivande föräldrar.  Ärligt talat ser jag inte fram emot något av det eftersom jag vet att i vilket fall som helst så blir det tufft. Jag har ett jäkla humör i vanliga fall, hur kommer det att bli om man ska gå på en massa hormoner? Att bli bedömd för något som anses som självklart för varje individ som tror att det bara är att skaffa barn är inte något roligt heller. Jag tycker inte om att bli ifrågasatt, särskilt inte för något som är så självklart som att skaffa barn. Eller nej, just det, det var ju inte så självklart!

Vi håller tummarna för morgondagen, håller tummarna för att vi ska bli med barn någon gång. Idag blev det lussefika, det blir nog en till ikväll när mannen kommer hem. Höra från luciafirandet från Tv2 i morse när Thomas von Brömsen pratade, att om man äter mycket på luciadagen så blir det ett rikt och innehållsrikt kommande år. Vi hoppas på att det innebär ett fantastiskt bröllop och en litet mirakel ❤

Ständiga påminnelser

Man mår bra en dag och sedan kommer det. Det är som om hela världen handlar om barn, man kan inte vara i mataffären, prata med grannen, umgås med vänner, gå på stan, vara på föreläsningar utan att barn kommer upp. Nu är man inte ens skyddad i sitt eget hem. Var på en föreläsning idag om karriärvägledning. Föreläsaren har en sådan där fin rund mage. Jättefint och kul för henne! Sitter hemma och mår riktigt bra, har hunnit med mycket som har legat ett tag. Då ringer det på dörren och det är två representanter från kommunen. De skulle bara informera om att huset som husföretaget inte får sålt, tre hus från oss, ska användas som dagis till 15 ettåringar. Precis som om jag bryr mig! Men självklart ska det springa gulliga ettåringar här på gatan och förpesta min vardag ännu mer. Usch va jag låter hemsk men jag känner att jag måste få känna så.

Precis när vi hade varit på RMC och fått det tråkiga beskedet för ett par veckor grät jag för ingenting. Nu när det gått ett par veckor skrattar jag bara åt alla som nämner barn i vår omgivning. Finns det ingenting vi kan använda samtalstiden till? Bitter, ja lite faktiskt!

Är lite rädd att jag ska gråta till allt igen nu när vi ska till RMC i mitten av december. Men jag vill tro att jag är starkare denna gång. Det känns på något sätt som man har accepterat förloppet.

Det känns också lite tryggare då vi har satt igång adoptionsprocessen. Vi vill inte stå där efter ett visst antal IVF och då börja med adoption. Vi känner att vi kör två parallella spår och försöker komma på föräldrarutbildningen till våren. Vi måste ju ändå gå den. Vi ska bara välja organisation och ställa oss i kö också.

Mycket tankar men samtidigt händer mycket också.

Inte bra

Varför mår jag som jag mår? Jag vill inte må såhär. Om någon person råkar säga fel sak vid fel tillfälle så börjar jag hänga, jag orkar inte vara sådan. Men jag orkar inte heller hålla uppe en fasad. Jag har kort stubin, inget tålamod och humörsvängningar utan dess like. Undra hur det kommer vara om vi ska göra behandling inför IVF? Vågar inte ens tänka på det. Jag behöver ett jobb nu känner jag för attt få komma ut och träffa lite folk. Jag sa upp mig själv för från en hemsk arbetsplats, dock saknar jag mina arbetsuppgifter och kunder. Det var de som gjorde att jag gick upp varje dag, inte mina hemska kollegor eller stället som jag jobbade på. eftersom hälsan måste gå före sa jag upp mig. Men det är inte bra att bara gå hemma heller. Nu är det dags tycker jag att få komma på intervju på någon av de 30 jobben man sökt.

Vi har fått tid till RMC i linköping. Usch ser inte fram emot det egentligen. Berättar mer om det en annan gång. Nu ska jag försöka pigga upp mig lite med att gå och baka.

Svartsjuk ömsom ödmjuk, varför inte bara ödmjuk?

Jag har haft min bästa väninna på besök i helgen och det har varit så roligt. Vi har pratat lite om vår barnlöshet men det har känts helt naturligt. Det var skönt att berätta mer. Det kändes som vi har kommit närmare varandra, inte för det med barnlösheten utan bara allmänt. Känslan finns om att vi har större förståelse för varandras val och tankar. Det kändes bra att ha henne här. Det var en tjejhelg som jag mådde bra av och vi var till och med ute på lördagen. Det var längesen. Det blev en spontankväll med två av mina andra vänner här så vi gjode goda drinkar, tjattrade och bestämde oss för att gå ut. Det var skitskoj! Jag är glas att jag har så fina vänner. Det är dom som gör allting så lätt. I helgen har det inte funnits några svårigheter, tråkigheter eller bottenlägen, utan bara varit på topp. Så härligt! Lite adventsfika med tjejerna i går eftermiddags hanns också med. Lycka!

Jag har en konstig känsla dock i kroppen som jag inte kan släppa. Innan jag slutade på mitt förra jobb hade jag den då också. Då var det en person som påverkade mig så mycket som var min kollega att hela min existens påverkades av hennes sätt att vara, kommentarer och ageranden. allt jag gjorde tänkte jag, undra vad hon skulle gjort, eller vad hon sagt eller undra vad hon tycker om det. Det handlade om att jag inte tyckte om personen, så till den milda grad att jag avskydde henne men mina tankar kunde inte släppa henne. Jag slutade sedan på jobbet mycket på grund av henne och har sedan jobbat med att få henne ur tankarna och tycker väl att jag lyckats rätt bra. Nu har det hänt igen. Nu är det en person i släktet som jag inte tycker om. Hennes sätt att tycka, agera och styra sin familj mot hennes mans familj bara avskyr jag, så till den milda grad att jag inte kan släppa det ur tankarna. Jag vill inte att denna person ska ta så mycket utrymme i min hjärna för det tar energi.

Varför har jag det så? Jag vill tro att det är för att jag ser att människor blir sårade och att personer som står närmast inte ser saken på samma sätt och blir sårade långt senare. Jag vill höja min röst och bara ruska om henne och säga hur illa hon beter sig i sin tystnad men det går ju inte. Jag måste bara försöka släppa det och inte bry mig om denna människa. Vad har hon för rätt att vara i mitt huvud när hon vill? Nej, bort med henne!

Har därför köpt några böcker som jag tänkte jag skulle ha som kvällslektyr som handlar om energitjuvar, att välja glädje och att vara sig själv i mötet med andra människor. Det finns en bok till som handlar om svartsjukan, framförallt inom familjen och den tror jag skulle passa att ge i julklapp till en del i år. Vi har sett en sida hos en del släktingar som är hemsk med tanke på vad vi, framförallt min man fått utstå under många år. Lite uppmärksamhet från hans föräldrar i en vecka och syskonen krigar redan om när pappa ska komma och hälsa på dom. Det är hemskt att se. Vad hände med familjevänligheten och ödmjukheten? Usch och fy för svartsjuka!

Ser fram emot dessa böcker och kura ihop mig i sängen och läsa.

Fått tid för Rmc i Linköping också, ska dit i mitten på december för vidare utredning. Hoppas på en glad jul….eller?

Inte lätt…

Svärmor och ”svärfar” var över idag. Vi har nämnt för henne tidigare om att vi försöker men inte så mycket mer än så. Men det kommer inga frågor, inte ett uns till försök. Kommer hon inte ihåg, vågar hon inte ta upp det eller är det bara så att hon anser sig inte ha med det att göra? Eftersom mitt humör förändrades under tiden de var här eftersom ”svärfar” blivit morfar och han pratade glatt på om det, både i telefon med dottern och annars, så kände jag att mitt mod sjönk. Jag ville vara själv igen, jag ville att de skulle försvinna, gå utanför dörren en stund så att jag kunde gråta och skrika rätt ut. Men de stannade kvar, ovetandes om att hennes son försökt få barn i över 1 1/2 år. När de gått pratade jag och mannen om det. Vi bestämde oss för att berätta för dom nästa gång vi träffar dom. Vi måste, annars mår jag bara ännu sämre av att mitt humör sviktar som det gör. De vet ju inte varför det gör så och jag vill inte verka kall, otrevlig eller nonchalant.

Väntar på kallelsen till vårt andra besök på RMC. Skulle ske i mitten på december. Brevet måste komma i dagarna så att jag kan få ro med tankarna om att vi verkligen har en tid. En fortsättning på detta helvete. Snart mens också, vill inte, vill inte, vill inte!

Det handlar om mig, inte dig…

Dagarna går långsamt fast ändå fort. Dagarna efter besöket på RMC har varit fruktansvärda. Jag kommer inte ut ur bubblan även om jag vill. Helgen gick bra för då var mannen hemma men att vara själv på dagarna är fruktansvärt. Innan jag kommer upp på morgonen, ligger och surfar runt på olika bloggsidor och mår ännu dåligare, kokar en kopp kaffe och läser tidningen. På tidningsomslaget finns en bild på massa småbarn, jamen självklart, vad ska tidningen annars skriva om. Pappa ringer och för än gång skull gråter han. Jag har kommit innanför hans hårda skal. Tråkigt bara att man måste genomlida ett helvete och förklara så otroligt mycket innan den hårda ytan skalas av. Samtidigt som det var ett jobbigt samtal var det ett bra samtal. Jag har inte svarat där de ringt de två sista dagarna. Jag har inte orkat. Det har ingenting med dom att göra, jag har inte orkat prata med någon. Jag vill bara vara bitter och sörja ett par dagar själv. Pratar jag med någon under dessa dagar så återhämtar jag mig inte alls på flera veckor. Jag måste liksom acceptera läget just nu innan jag kan börja prata med någon utomstående om det. Jag vill analysera själv, vara anonym och läsa runt lite för att sedan vara beredd för omvärlden. Varför? Inget självklart svar på det men det kan vara det där hårda skalet som jag ärvt från far. Duktiga flickan som inte ska visa sig svag utåt. Klampar då någon in innan dessa dagarna är över, blir det inte bra. Det handlar inte om någon annan än mig själv. Låt mig vara egoistisk och bitter för att sedan ska kunna få ha dagar där jag skrattar och ler. Hur många dagar är det då, ingen aning! Jag har inte sagt att det är lätt att tillfredsställa mig, helt plötsligt kan jag explodera. Men det som är viktigt då är att veta att det handlar om MIG, inte om dig.

Sån är jag…