Vecka 16 och intervju

I morgon går vi in i vecka 16. Det känns fortfarande sådär overkligt. Det börjar dock märkas lite grann på magen men inte så att ingen som vet, ser det. Jag har däremot inhandlat mammabyxor, åh gud vilken befrielse! Det är riktigt skönt! Ingenting sitter åt länge, det är som att ha mysbrallor på sig hela dagarna fast man ser snygg ut 🙂 Mår bra i övrigt, men haft lite ont i magen de senaste dagarna. Känner att jag även behöver en kudde mellan benen när jag sover för att inte sjunka ihop för mycket. Jag är lagom trött, äter min järntabletter men somnar kl. 21 om kvällarna. Vilket i och för sig är skönt för då är jag pigg när jag går upp kl. 05.30. Äter mycket gör jag, framförallt på förmiddagarna. Eftermiddagarna är inte alls likadana förutom idag för idag har jag varit hungrig hela dagen. Det som är bra att jag inte är så gottesugen utan mer matsugen. När jag mår lite illa då nyser jag sen mår jag inte illa längre, väldigt lustigt men faktiskt bra 🙂

Jag har ett dilemma dock och det är att jag ska iväg på en intervju i morgon till ett toppjobb och ett jobb som jag verkligen vill ha. Ska jag berätta att jag är gravid? Först tänkte jag berätta. Sen pratade jag med en väninna och hon tyckte inte det. Hon rekommenderade att jag skulle ringa facket så då gjorde jag det. De sa att jag har inga skyldigheter alls att berätta att jag är gravid. Det är som jag säger en moralisk fråga. Så frågan är om man ska chansa på att berätta och hoppas på att det är en arbetsgivare som tänker långsiktigt och ser mig som anställd och inte som mamma. Eller om man ska strunt i att berätta för att se hur långt jag kommer på mina meriter. Det senare känns mer lockande då jag vill veta om jag kommer att få jobbet. Jag har en känsla av att jag annars inte kommer att få reda på det. Hade det varit en myndighet eller kommun hade jag kanske tänkt annorlunda men nu är det ett privat företag. Jag kommer att låta bli att berätta, det har ingenting med min anställning att göra, det är livets gång. En man hade aldrig berättat att han skulle bli pappa.

Så nu är det bestämt 🙂 Känns bra!

Korv Stroganoff får det bli idag, mums!

Lycklig

Kan inte sluta le, ja e så glad o lycklig! Vi ska bli föräldrar 🙂 kan fortfarande inte riktigt fatta det…

Snart v 15

I morgon går vi in i vecka 15, bara 25 veckor kvar hahaha:) efter UL förra veckan har vi nu berättat för mannens föräldrar. Hans pappa blev riktigt glad och frågade oss jättemycket frågor om allt. Han sa att det hade varit svårt för han visste att vi var nedstämda så han ville aldrig fråga oss något. Mannens mamma begriper jag mig inte riktigt på. Om man kan blunda för saker som är svår så hör man det. Det är nog hennes livsfilosofi. Men hon blev också glad även om vi hade velat gå längre in än farstun ( hon var på väg ut när vi kom). Men här ändrar vi inga planer så vi fick gå igen, konstigt men så är det 🙂

UL och vecka 14

I tisdags var vi så äntligen påultraljuds. Vi var så nervösa. Vi fick en manlig barnmorska och först tyckte ja han var lite överlägsen men sen när han förstod vår rädsla ochanrättning vi sa att vi hade försökt såöländsk så mjuknade han lite. Vi var där i 50 min och fick guldklimpen, det var en helt underbar känsla och för första gången kan vi nog n fatta att. I ska bli föräldrar, förhoppningsvis om allt går som det ska. Lyckan var total när vi gick därifrån, vi är så glada för detta lilla mirakel.  Vi sk dit igeni slutet av november när vi är i vecka 20. Vi längtar redan 🙂

I torsdags gick vi in i vecka 14 och jag tycker inte det syns något ännu. Jag längtar tills det gör det så vi kan få ett bevis till 🙂

Vecka 13

Jag är inte så aktiv, men jag vill vara det för att jag vill ha något att gå tillbaka till och för att Lillis 2 ska kunna kanske någongång läsa vad som påick innan h*n kom till världen.

Vi går in i vecka 13 idag och det känns lika overkligt idag som det gjorde i vecka 5. Men på tisdag är det UL och vi längtar så mycket. För att få se vad som finns därinne i magen, om det finns något och om allt är bra. Det måste ju finnas något. Jag har inga blödningar och jag mår överlag bra. Tröttheten har försvunnit lite, men det gör sig påmind då och då. Anledningen till min fruktansvärda trötthet fick jag när jag var hos barnmorskan för inskrivning för en vecka sen. Då togs det alla möjliga prover. Blodvärdet var nere på 113, jag brukar ligga på 133 och järnlagret var nere på 11 och minimum ska vara 15. Så nu knaprar jag järntabletter. Blodsockervärdet var också lite högt men jag tog ett fastprov i måndags och då visade det normalt. Så jag måste tänka på adjag stoppar i mig. Vilket inte är så lätt 🙂

Som sagt, tisdag är en dag som vi längtar oerhört mycket till. Känns som om man sen kan berätta för några till. Än så länge vet bara min mamma och pappa, en nära vän som också är ofrivilligt barnlös och en till vän som följt oss under större delen av tiden.

Anledningen till att vi har valt att berätta det för vän nr 1 är att vi lovade varandra att vi skulle berätta om vi bev gravida tidigt i graviditeten så att vi båda skulle kunna hantera det. Hon blev glad för vår skull men samtidigt är det tufft ändå. Vi umgås ju en del. Mamma och pappa har funnits med oss hela tiden och verkligen brytt sig och frågat oss hur vi mår och hur allt går. De visste att vi varit i danmark så när vi kom hem där när vi var i vecka 8 så kunde inte pappa låta bli att fråga 🙂 Mannens föräldrar har aldrig frågat oss och aldrig visat minsta tillstymmelse till medlidande eller omtanke, tyvärr, mannen hade behövt den stöttningen från sin mamma och pappa precis som alla behöver en kram ibland när livet är tufft. Men att prata känslor är jobbigt förstås för vissa.

Därför får de heller inte reda på något förrän vi är säkra på att det finns liv därinne. Ifall det skulle hända något vill man ha stöd och omtanke från dom som vi verkligen vet bryr sig och som kan ge oss den omtanken och kramen vi så väl behöver ibland.

Men nu hoppas vi att vi får en riktigt fin bild med oss hem på tisdag och som vi kan njuta av tills vi får se guldklimpen i verkligheten.