2014

Ett drömår är snart till enda. Ett år då vår stora dröm gick i uppfyllelse och vår älskade dotter kom till världen. Det blir svårt att slå det nästkommande år men jag hoppas att 2014 blir ett år då vi förblir friska och får se älsklingen växa och lära sig nya saker, att hon får se någon mer del av världen än Sverige och att vi alla får vara tillsammans och göra massa roliga saker.
Nyårslöfte?
Ja, det har jag självklart även i år. Skillnaden från föregående år är att jag planerar 30 dagars projekt. Jag har lyckats innan med dessa och förhoppningen är att jag även gör det framöver. Jag börjar mina första 30 dagar utan sötsaker, kakor och godis. Wish me luck!

Gott nytt år!

Syskon och andra tankar

Vi tänker ju oss att vi vill ha ett syskon till prinsessan. Jag vill nog inte bli gravid redan då jag vill ha första året själv med henne och se hennes utveckling på lugn basis. Man vet ju aldrig hur en graviditet blir och om vi lyckas lika bra som sist.  Så därför har vi hört av oss till Danmark och reserverat av samma donator så att det blir helsyskon. Det vill vi i första hand. Det kostar en del att reservera men det är det helt klart värt för att få ett helsyskon.  Så kanske till nästa sommar gör vi ett försök. Vi får se hur vi känner då. Vi blir ju inte yngre och jag måste nog komma igång med lite träning så att min kropp mår bra igen. Den mår inte bra. Jag är öm, stel och allmänt trött i kroppen. Vad ska till för att jag ska ta mig till gymmet? Hade varit skönt att ha någon som kan pushar en och får iväg en. Det behöver ju inte vara någon som är med och tränar utan som pushar mig och säger, ”nu tar jag Prinsessan, så sticker du och tränar” eller ”jag tar tvätten, disken, lagar maten, städar m.m så du kan träna med gott samvete 1 timme.” Det är ju just bara det det handlar om, 1 timme. Önskar jag bodde nära mina föräldrar så jag bara kunde lämnat prinsessan hos dom som så gärna vill träffa henne ofta och vill hjälpa mig/avlasta mig lite. Längtan är stor att flytta hemåt, jag saknar ”hemma” oftare och oftare.  Igår fyllde min farmor år och alla va där utom jag. Det känns ibland. Jag vill bo nära dom som bryr sig och som inte är så upptagna med sina egna liv utan faktiskt bryr sig om sina egna. Jag vill ha kärlek och omtanke i vardagen från familjen. Jag vill ha någon som faktiskt ser på mig och säger, ”jag tar detta nu, så får du göra vad du vill en stund”.

Drömmen om att flytta hemåt får inte vara för långt borta.

Här är du ju!

Här är du ju, kära blogg! Jag har saknat dig men tyvärr inte haft tid att skriva även om jag skulle behövt det flera gånger. Tiden går allt för fort och den lilla prinsessan har hunnit bli 5 månader. Tiden med henne är underbar, sommaren har varit härlig och vi har sakta kommit till ro med att vi nu är tre i denna familjen och att det finns ett litet knyte som är helt beroende av oss. Det är faktiskt tufft ibland. Min man och jag har levt många år själva så det tar tid att putta undan alla måsten för att prinsessan behöver oss. Men de bra stunderna tar mer och mer över och varje dag överraskas man av något nytt. Hon har börjat äta lite smakportioner och gröt. Spännande! Jag lagar mycket själv, tycker det är roligt. Vi är också på babysim som hon älskar och öppna förskolan och sjunger med de andra barnen. Det är roligt att hitta på lite nu när hon är lite äldre, det blir annart väldigt enformigt och lite jobbigt att bara vara hemma. Hon behöver stimuleras, det märker jag för då sover hon bättre.

Nu vaknade hon, så nu måste jag gå 🙂

9 1/2 vecka

Det har nu gått 9 1/2 vecka sen prinsessan föddes och det har varit en underbar tid. Varje dag utvecklar hon något nytt. Vi vaknar på morgonen och då brukar jag säga ”go morgon” och ler och hon ler tillbaka. Bara en sådan underbar och strålande start på dagen gör att förmiddagen verkligen blir underbar. Hon ler ofta och skrattar. Jag brukar göra olika ljud som hon känner igen och då skrattar hon med hela ansiktet. Själv blir man helt blödig och jag får nästan tårar i ögonen varje gång hon ler. Jag är så lycklig att jag har fått just henne 🙂

Varje dag under graviditeten åt jag skitsaker = socker och nu försöker jag att inte äta lika mycket. Det är svårt för det är så gott men jag har några kilo kvar innan jag når startvikten på 78 kg men de är också de svåraste. Jag körde en 30 dagars kur med normal mat men undvek så mycket jag kunde sötsaker. Då gick jag ner 4.5 kg. Sen fick jag ett återfall med noll kontroll. Gick upp 2.4kg igen och därför måste jag skärpa mig igen. För mig är det nteså mycket bara mat utan jagmåste träna mer. Är ute och går medbarnvagnen kså ofta jagkan men hon sover sämre under promenaderna så det är lite kinkigt. Sulle komma ut sjölv på kvällen och kanske jogga lite mellan varven. Det är tufft i början när mN inte har orken men om jag bara ger det några veckor så har jag kondisen sen. Kämpa kämpa! Hat mina forna jeans på mig i dag, dock 1 cm runt midjan och låren skulle suttit fint att bli av med 🙂

Förlossningen del 2

Jag var nu förlossningspatient och klockan var 9 på morgonen och vi hade nästan precis kommit in till förlossningen. JAg var öppen 4-5cm och hade svarat bra mot värmen i vetekudden som jag haft på korsryggen under nattens vandring. Därför trodde också BM att jag skulle må bra av badet som jag hade önskat. Mannen gick ner och hämtade väskan i bilen efter det att han installerat mig i badet med lustgas. Det behövdes nu för det hade börjat göra mer ont. Det gjorde ont i ryggen inte alls mycket i magen. Efter ca. 45 min kände jag att jag inte klarade av badet mer. Jag ville trycka på. Det tyckte BM också eftersom jag nu var öppen 8cm. Jag hade öppnat mig fort vilket förvånade BM och oss väldigt. Jag hade liksom inte haft jätte jätte jätte ont utan liksom bara ont. Visst gjorde det ont när värkarna kom men om jag öppnar mig 4cm på 45 minuter med den smärtan kan jag föda många fler barn 🙂

Vi gick därmed upp och in i förlossningsrummet. Jag var nu inne på den stilen att gör vad ni ska utan att fråga en massa. Jag var väldigt medgörlig bara jag fick min lustgas. Den gjorde mig dock inte yr eller borta utan var mer som en trygghet och en sak som jag kunde tänka på tillsammans med andningen så fick de andra sköta resten 🙂

Jag fick sterila injektioner, 7 st i ryggen. Gjorde svinont! Men det gör bara ont precis 5 sek efter sen släpper det. De hjälpte faktiskt, det onda trycket i ryggen kändes mindre. Sen fick jag lägga mig ner och vi testade på sidan med ena benet upp i gynställning. Det var rätt skönt men BM kunde inte få till det bra på den sidan men handpåläggning och tillsyn så antingen fick jag vända mig på andra sidan eller gå upp i gynställning helt. Jag valde det sistnämnda. BM satte en tråd på bebisens huvud och CTG:n kopplades bort från min mage. Dock hade jag fortfarande sammandragningslådan på.  Det var tur för när krystvärkarna kom, kände jag inte skillnad på värk och inte värk. Så då sa mannen att ”nu har du värk, krysta”. Sådant härligt samarbete! Krystvärkarna satte igång rätt fort och jag tyckte bara det var skönt att få krysta. Visst gjorde det ont men det var samtidigt en lättnad att få krysta. Jag kom ihåg att jag nästan i slutet vände mig till mannen och sa ”hur ska jag få ut ett litet bebishuvud genom mig”?. Det kommer att gå sa han lugnt och sedan var det dags för nästa värk och kryst. Efter ett par gånger till kom det så en liten upp på BM:s arm och mannen tittar på mig och säger: ”Det är en flicka, vi har fått en flicka”!. Tala om lyckokänslor som bara sprudlar upp! Jag var medvetande hela tiden och klar i huvudet och minns allt som hände så det var jätteskönt att få upp henne på bröstet. Vår lilla tös! Helt svarthårig och skrynklig och sa bara ett litet skrik. Sen låg hon tyst på mammas mage medan jag blev sydd.

Att bli sydd efter att ha krystat ut ett underbart barn är inte fantastiskt! F-n va det gjorde ont. Jag brast rätt mycket så jag hade ont när BM sydde och var därnere och pillade. Det var nog det värsta på hela förmiddagen. Ja just det! Förlossningen tog 3h 40 min sen jag kom in på förlossningen! Underbart för att vara förstföderska.

Efter att ha blivit sydd försökte vi få igång amningen och efter en timme kom vår underbara BM in igen för vägning, mätning och bad. Samt skulle jag få duscha. Och så klart fick vi vår grattisbricka 🙂

En underbar förlossning som jag gärna berättar om eftersom den var oförglömlig! Det gick snabbt, jag använde min andning och kunskaperna från yogan och min man var ett underbart stöd under tiden. Jag är förvånad att jag klarade av allt så himla bra, jag som var så rädd tidigare för förlossningen. Jag är stolt över mig själv och hur jag hanterade värkarna på natten och förlossningen på förmiddagen. Stoltheten resulterade i en strålande, gudomlig och efterlängtad dotter ❤

Förlossningen del 1

Jag slutade mitt jobb 1 1/2 vecka innan BF. Jag mådde bra med tanke på omständigheterna men jag hade blivit tröttare och det hade blivit tyngre. Det var en inte så konstigt jag var ändå i vecka 39. Men det var skönt att vara hemma följande vecka för då fick jag ont i ischiasen igen och jag började bli trött. Så det var helt rätt tid att gå hem. Jag är ändå imponerad av mig själv att jag klarade jobba så länge, det var skönt också så jag inte bara gick hemma och kände efter hela tiden hur jag mådde.

Veckan gick och fredagen kom. Allt kändes bra och jag tyckte det var skönt att det var ett par dagar till innan Lill*n skulle komma. Vi planerade ett litet projekt hemma och skulle åka på lördagen och inhandla allt. Vi kom dock inte så långt. Jag gick och la mig runt 23 på kvällen och hade inga känningar alls. Vaknar runt 02 av att det är något som gör ont som mensvärk och sedan ebbar ut. Jag är lite yrvaken och somnar om igen men känner långt borta i sömnen att värken kommer lite då och då. Jag inser inte först va det är utan går upp på toa. Dock förstår jag sedan att detta inte är sammandragningar utan riktiga värkar. Jag stannar uppe och går runt. Jag klockar värkarna och de är väldigt oregelbundna. Allt från 3-10 min mellan varje. JAg värmer vetekudden och stoppar ner den vid ländryggen. Det är riktigt skönt. Jag går runt hela tiden. Jag har hört från en kollega att hon hade varit uppe och gått hela tiden eftersom det gjorde mer ont att ligga eller sitta ner när värkarna kom. Det stämde verkligen på mig också så jag tyckte bara det var skönt att lunka runt mellan kök, vardagsrum och tvättstuga 🙂 Jag värmde vetekudden en gång till. Sedan var kl. 5, då väckte jag mannen och sa att det nog är dags. Han blev lite chockade men fann sig väldigt fort. Sen fortsatte jag gå runt. Vi åt frukost, borstade tänderna och tittade i tidningen mellan värkarna. Allt var som vanligt, bara det att var 5:e minut (ca) kom mannen springande och fungerade som en mjuk stolpe som jag kunde luta mig mot. Kunskaperna från gravidyogan använde jag hela tiden. Trodde aldrig att jag skulle komma ihåg det men  återigen är jag grymt imponerad av hur jag hanterade smärtan och använde mig av andningen. Den hjälpte mig verkligen att fokusera. Jag fokuserade på andningen och inte på smärtan.

Jag kände inte att jag behövde ringa till förlossningen eftersom jag hade kontrollen och värkarna var bara 5 minuter emellan. Men vid kl. 8 kom det blod i trosan och då blev jag lite mer bekymrad. Jag hade inte blött en strimma blod under 9 mån så jag ringde till förlossningen. Jag fick prata med en jättetrevlig tjej och hon trodde det var slemproppen eller teckningsblödning. Hon tyckte vi skulle komma in vid 9 så kunde hon titta och känna och kanske skicka hem oss igen. Vi förberedde oss och åkte. Jag hade väl ca. 3-4 värkar under resan in och jag tänkte för mig själv att de ska inte skicka hem mig för jag vill inte åka bil igen med värkar 🙂 Jag trodde inte att de skulle skicka hem mig heller eftersom jag hade en känsla att jag var nära. Man känner det även om man inte har fött barn innan. Jag hade läst mycket om hur en förlossning fungerar (ett tips jag fått) så jag kände igen alla faser och hur det skulle kännas. Jag förstod själv att det måste ha gått snabbt då värkarna börjat vid 3 och det redan vid 9 var 3-4 min mellan. Vi kom in och jag hade svårt att gå då det gjorde ont, inte värkont mellan värkarna men jag var ändå öm på nåt sätt (som träningsvärk). Vi fick komma in i ett undersökningsrum och blev bemötta av undersköterskan. Hon satte CTG men jag kunde inte ligga ner utan fick sitta så att jag lätt kunde resa mig upp mot mannen när värkarna kom. Nu var de kraftigare också och detta märkte nog undersköterskan för jag fick känslan att hon inte trodde de var så intensiva när vi kom in utan tänkte nog att hon skulle kolla CTG och sedan skicka hem oss igen. Men så var inte fallet 🙂

 

Vi lever

Ja, det gör vi men jag tror att jag ska kunna ha samma tempo som innan guldklimpen tittade ut. Det går inte 🙂 Därför har det nu tagit en månad sen jag var härinne sist. Men jag ska snart skriva om allt underbart.

I raketfart…

…kom hon! Världens mest perfekta flicka! Vi njuter varje dag. Jag ska berätta om förlossningen i ett annat inlägg för den var, såhär i efterhand, helt underbar!

Högt blodtryck

Då var vi inne i vecka 40 (39+0). Helt otroligt! Fortfarande kan jag gå förbi spegeln och förvånas över min gravidmage, kan alltså ibland fortfarande inte förstå att om ett par veckor eller dagar är vi en familj med barn. Det kan hända närsom nu. Sex dagar kvar till BF men det känns som om den skulle vilja stanna inne längre. Dock visade blodtrycket högt enligt BM i tisdags, 120/85. Kanske inte normalt jättehögt men om man jämför med vad jag haft innan och att det nu är i slutet av graviditeten ville hon kolla det igen idag tillsammans med ett urinprov. Åkte ner och kollade och då hade trycket ökat ytterligare till 120/95. Inte bra, dock visade urinet inget. Jag kan inte förstå. Jag slutade jobba i fredags och så mycket jag har suttit i soffan och bara slappat borde det vara lågt men icke. Där ser man att det är betydligt bättre att jobba och vara runt folk än att sitta hemma och glo. I alla fall för mig. Sen mår jag inte dåligt, jag känner inte av att jag har högt blodtryck men bebben kanske gör det. Så i morgon fick jag en tid inne på sjukhuset för att kolla blodtryck, CTG och njurarna. De tog ett blodprov idag som ska visa om det är något på njurarna som de sedan lägger ihop med testerna i morgon. Jag är inte jätteorolog eftersom jag mår bra och de verkar ha det under kontroll. Men jag kanske ska lägga ner det sista i BB-väskan för jag kanske blir inlagd i morgon 🙂 vem vet vad bebben i magen hittat på som de ska upptäcka i morgon.

Tills dess är det vila, vila, vila men nu har jag suttit i soffan sen kl. 9 i morse men en kort paus för BM besök. Nu får det vara nog. Ska ut och plantera några tulpaner och sen gå in och laga mat till min käre make som kommer hem sen.

Mycket känslor

Då har lämnat jobbet och mina fina kollegor för att invänta guldklimpens ankomst. Känner mig kluven inför detta då ja redan idag känner att ja vill gå tillbaka till jobbet samtidigt som ja längtar till lill* kommer. Jag måste försöka släppa tanken på att söka jobb nu och bara koncentrera mig på att njuta hemma. Ja är ju arbetslös eftersom det var ett vik ja hade men just känslan av att ja måste söka mig vidare för att få en inkomst är så stark. Jag har så svårt att bara gå hemma, känner inte att ja har någon rättighet till det liksom när mannen jobbar. Vill bidra och jobba. Men de tankarna låste släppas nu för ja har all rätt att vara hemma nu när ja ska bli mamma. Jag har all rättighet att vara föräldraledig. Jag ska verkligen försöka njuta av det och inte vara inne på platsbanken och söka jobb. Men jag har bestämt att till hösten ska vi titta på det igen så att mannen får vara hemma också. Hoppas det blir lätt att hitta något för hans skull, sist tog det över ett halvår med över 60 jobbansökningar. Usch, nej det vill ja inte tänka på förrän ja begär à-kassa. Nu begär ja föräldrarpenning och då krävs andra arbetsuppgifter på hemmaplan 🙂

Vecka 39 i torsdags och väskan är packad och ligger i bilen:) känns spännande. Jag har också haft mer känningar den sista veckan med mer sammandragningar och förvärkar. Ischiasen i högra skinkan är inte att leka med och ingenting ja gör hjälper. Men det är det igen ja måste tänka på var ja är. Jag har 9 dagar kvar till BF och det är klart ja har känningar. Det är ju ren lyx att ja kunnat jobba till v 39!

Nä, nu ska ja pyssla lite härhemma varje dag men ta det lugnt och i långsam takt. De är träning för mig då ja inte har något tålamod, vill jobba effektivt och få saker gjorda på momangen. Att lyssna på kroppen har aldrig varit något för mig tills nu. Det är nu när man ska börja tänka på en annan liten också och det inte bara är jag:)