Trött

Jag är så fruktansvärt trött. Jag vet inte varför egentligen. Känns så tråkigt för det är denna vecka som träningen har kommit igång. Man ska ju bli pigg av träning, inte trött. Somnade kl. 20 i soffan igår och gick sen in och lade mig och sov till 7 i morse. Har också precis sovit en liten stund nu på eftermiddagen. Trötthetskänslan är väl kanske inte så svår att förstå egentligen om jag tänker efter. Det har ju med mitt förra inlägg att göra. Jag blir trött för jag måste ha så mycket i huvudet. Det har lett till att jag i stället glömmer saker, kör fel när jag är ute med bilen, går fel, tappar saker och är allmänt likgiltig hemma. Jag vill inte vara sådan men samtidigt måste ju kroppen säga till någongång. Nu är det för mycket. Jag känner mig glad att när jag har klarat av en sak, då är det liksom check på den men då kommer jag på en annan sak som jag måste göra och då vänds lyckan till hopplöshet och ”aldrig klar”-känslan igen.

 

Tvivel

Känner mig så frustrerad! Jag vill så gärna bli gravid och bli en flerbarnsfamilj. Men jag orkar inte driva allting själv! Jag har läst hos några andra att de känner likadant, ingen respons från mannen. Men varför? Jag förstår inte, det är ju inte jag som inte kan få barn. Varför måste jag hela tiden ligga på att vi ska ringa RMC, ta upp till diskussion när det känns mest rätt att börja behandlingen, påminna om alla saker i hemmet som måste göras, tvinga honom att lägga ner tid på sitt eget bröllop, ge förslag på att vi ska träffa vänner och bekanta. Jag orkar liksom inte längre driva allting! Kan inte bara någon komma till mig och säg ”jag tar hand om detta nu, låt det bara vara” och att det sedan blir gjort. Att rulla runt i sänghalmen var evigheter sedan och det finns liksom inget initiativ till det längre, varför? Och varför i herrans namn vill jag gifta mig med någon som inte är intresserad av vårt eget bröllop, att få barn och älska med sin fru?

Jag orkar inte längre hålla reda på allt och fixa och dona. Men då kommer vi stå utan bröllop, utan barn och socialt umgänge. Och det vill jag inte! Men var går gränsen? Varför fattar han inte att om ingenting blir gjort så händer ingenting. Vi kan liksom inte bara låta dagarna gå utan att göra det vi måste göra om vi vill åstadkomma något. Och jag kan inte göra allt, det går inte, inte om vi ska vara två i detta förhållandet. Jag börjar tvivla! Jag saknar min man som han va när jag träffade honom.

Vill nu…

Tankarna som jag hade för ett par dagar sedan har klarnat. Jag har insett att det vi har kämpat för i två år kan komma att bli verklighet. Jag vill ha barn och jag vill ha barn nu. Jag vet att det inte är säkert att det kommer att ske nu men jag måste våga hoppas. Vi sätter igång nästa månad, inte nästa mens men nästa månad. Det känns tryggt. Kan inte låta bli då att tänka att det kan bli ett februariabarn. Vilken lycka och vilken härlig vår och sommar man har framför sig då!

Om försöket lyckas alltså…

Jaha, och nu då…

Varför känner jag så här? Kan någon förklara för mig varför jag alltid ska komplicera till saker. VI har fått världens underbaraste chans men nu ska jag grubbla på ”tänk om”. Jag hatar det!

i början på veckan träffade vi kurator och läkare för att få bli godkända för donatorinsemination. Besöket gick bra, inga konstigheter, kändes bara så meningslöst att åka så många mil för att få säga svar på ”hur känns det”?Men men, enligt lagstiftningen måste det till så vi får acceptera det. På frågan hur lång kön va sa de ungefär ett halvår. Detta vara lite konstigt tyckte vi eftersom vi hade fått reda på av RMC att det inte fanns någon kö för spermiedonation. Men men tänkte vi, det gör inget eftersom vi ändå har så mycket nu till våren. Döm om vår förvåning när det idag, samma vecka ligger ett brev att de är redi för att starta behandling då de har hittat en donator till oss. Och det är ju då här i denna stund som tankarna kommer. Insemination i april kan bli barn i januari. Jag har ett vik som varar till jan, troligen lite längre. Dessutom ska vi gifta oss i maj och renovera huset mm. Jag fattar inte vad jag håller på med. Varför tänker jag nu helt plötsligt att det ska bli ett problem? Sen tänker jag på ekonomin. Om jag inte har jobbat ett helt år, får jag knappt ut någonting. Här står vi med ett nytt hus och dyra lån. Varför ska allting alltid komma samtidigt? Men sen å andra sidan, varför tänka så himla mycket. Det löser sig väl. Det är ju ett litet barn vi har önskat oss i två års tid nu. Ska vi då inte ta emot behandlingen direkt när möjligheten ges? Men tänk om jag är illamående och sjuk på vårt bröllop?

aaaaaahhhhh, vad jobbigt det ska vara. Råd? Självklart har jag tänkt tanken också att vi kommer inte blir gravida och då får vi reda på det några dagar innan den stora dagen, vill vi det? Är vi kalla nog att bara glömma och var lyckliga den dagen?