Väntan…

Att vara ofrivilligt barnlös handlar till stor del om väntan. Vi väntar på utredningssvar, provsvar, remisser, återkopplingar men största väntan av alla – på ett mirakel! Idag var dagen när vi skulle få reda på om vi hade egna simmare eller inte. Väntan och väntan och till slut fick vi komma in och prata om resultatet. Nej, det fanns inga. Enkelt sagt, bara sådär. Tre sekunder och vår dröm blev helt plötsligt lite svårare att hantera känslomässigt. Vi var förberedda på att det kunde hända eftersom våra värden var onormala. Vi går nog starkare ut från detta samtalet än förra samtalet för en månad sedan men det är klart, det är svårt att smälta att vi inte båda kan bli biologiska föräldrar. Jag/vi anser dock att bli föräldrar innebär till 99 % att vara tillsammans, uppfostra och älska varandra. Hur mycket biologiskt det finns hos barn och föräldrar vet vi alla att detta inte alltid finns.

Vi ska älska, uppfostra och vara tillsammans med VÅRT barn –  det gör oss till föräldrar.

Jag älskar dig, du underbare, fina, tålmodige riddare! Det bästa av allt är att vi är tillsammans och att du är MIN! Jag älskar dig P.

Lite förnyelse

Äntligen har jag tagit mig tid till att göra vid utseendet på bloggen. Tycker det blev lite bättre såhär, lite mjukare.

I morgon väntar besök på RMC och jag vet inte om jag tycker om det eller inte. Eller i och för sig vem tycker om att vara på RMC om man inte är gravid? I morgon får vi veta om vi kan köra igång IVF-karusellen i början på det nya året eller vi ska behöva bedömas som människor och blivande föräldrar.  Ärligt talat ser jag inte fram emot något av det eftersom jag vet att i vilket fall som helst så blir det tufft. Jag har ett jäkla humör i vanliga fall, hur kommer det att bli om man ska gå på en massa hormoner? Att bli bedömd för något som anses som självklart för varje individ som tror att det bara är att skaffa barn är inte något roligt heller. Jag tycker inte om att bli ifrågasatt, särskilt inte för något som är så självklart som att skaffa barn. Eller nej, just det, det var ju inte så självklart!

Vi håller tummarna för morgondagen, håller tummarna för att vi ska bli med barn någon gång. Idag blev det lussefika, det blir nog en till ikväll när mannen kommer hem. Höra från luciafirandet från Tv2 i morse när Thomas von Brömsen pratade, att om man äter mycket på luciadagen så blir det ett rikt och innehållsrikt kommande år. Vi hoppas på att det innebär ett fantastiskt bröllop och en litet mirakel ❤

Inte lätt…

Svärmor och ”svärfar” var över idag. Vi har nämnt för henne tidigare om att vi försöker men inte så mycket mer än så. Men det kommer inga frågor, inte ett uns till försök. Kommer hon inte ihåg, vågar hon inte ta upp det eller är det bara så att hon anser sig inte ha med det att göra? Eftersom mitt humör förändrades under tiden de var här eftersom ”svärfar” blivit morfar och han pratade glatt på om det, både i telefon med dottern och annars, så kände jag att mitt mod sjönk. Jag ville vara själv igen, jag ville att de skulle försvinna, gå utanför dörren en stund så att jag kunde gråta och skrika rätt ut. Men de stannade kvar, ovetandes om att hennes son försökt få barn i över 1 1/2 år. När de gått pratade jag och mannen om det. Vi bestämde oss för att berätta för dom nästa gång vi träffar dom. Vi måste, annars mår jag bara ännu sämre av att mitt humör sviktar som det gör. De vet ju inte varför det gör så och jag vill inte verka kall, otrevlig eller nonchalant.

Väntar på kallelsen till vårt andra besök på RMC. Skulle ske i mitten på december. Brevet måste komma i dagarna så att jag kan få ro med tankarna om att vi verkligen har en tid. En fortsättning på detta helvete. Snart mens också, vill inte, vill inte, vill inte!

Hemlighet eller inte…

För ett år sedan började mina tankar om att vi kanske att svårt att få barn då det inte hade hänt något på ett halvår. Jag fick piller för att få ordning på min ägglossning i två omgångar (november-10 och februari-11) men ingenting hände ändå. Jag började prata med två nära vänner till mig om detta och då visade det sig att den ena vännen hade fått reda på att hon inte kunde få biologiska barn. Hon visste inte om hon vill ha barn innan men hade vant sig lite vid tanken och hann inte mer än tänka barn förrän detta uppdagades. Vi hade något gemensamt. Det kändes skönt och känns på något sätt skönt att ha någon att prata med som förstår. Stackars vän nr 2 som får stå ut med vårt prat om detta allt som oftast.

Tack M och A för att ni finns, ni är bäst för att ni finns där!

Vid detta tillfälle pratade jag också med min mamma, hur hon haft när hon fått mig och mina bröder. Hon hade haft ett missfall före mig men sen hade allt gått jättebra, inga andra svårigheter. Jag berättade om min oro för att något kanske är fel och rädslan om att kanske inte kunna få barn. Efter vårt samtal tog det nog 4 veckor innan vi pratade igen och då avslutar hon samtalet med en sista fråga ”hur går det med det där andra?”.

Vi får nya bakslag i utredningen och det visar sig bli svårare än vad vi trodde. Hela världen rasar! Resan från gynekologen till mannens jobb tar 5 min med bil men känslan var att det tog en evighetens tid, tårarna bara rann längs med vägen och hur jag än körde med vindrutetorkarna försvann inte tårarna. Väl framme mötte jag min man och vi grät tillsammans nere i källaren. Det kändes som om golvet bara försvann under oss.

Våren går och sommaren går men responsen från mina föräldrar är långt borta (min pappa vet vid detta laget också). Under sommaren har vi också pratat med mannens mor. Jag vet inte vad vi skulle vänta oss men kanske några frågor tillbaka och mer respons efteråt, men sen i somras har vi inte fått någon mer fråga. Jag pratar en stund med min mor i september och berättar att vi nu vet mer. Att det är vi, min man och jag, som tagit beslut om att bli föräldrar och att det då blir VI som har problem med att få barn, är väldigt svårt att förstå då minsta detalj ska analyseras. Var finns mammas armar och varma kramar i sådana stunder? För en tid sedan berättade jag att vi fått remiss till RMC. De visste att vi var där i torsdags. Idag är det måndag, inget samtal än så länge. Ringde far igår för att gratta på farsdag. Den upprepande historien om hur synd det är om min brors flickvän inget jobb, inga föräldrar som stöttar och inga pengar, ljöd ut i telefonen. Dessutom när jag var hemma för två veckor trodde jag att jag skulle få lite ensamtid med både ma och pa men nej, med på middagarna och luncherna är flickvännen. Var finns mina föräldrar när jag behöver dom? Jag behöver inga pengar, jag behöver inte hjälp med garaget eller med övervåningen. Jag behöver tröst och omtanke och er famn att känna trygghet i.

Så då är frågan, ska man berätta för andra att vi är ofrivilligt barnlösa eller ska vi kämpa med sorgen själva? För vem vill utlämna sig själv så naket och sen bara få stå själv ändå?

”Mina ögon kan glittra, mina läppar kan le, men sorgen i mitt hjärta kan ingen se”