För ett år sedan började mina tankar om att vi kanske att svårt att få barn då det inte hade hänt något på ett halvår. Jag fick piller för att få ordning på min ägglossning i två omgångar (november-10 och februari-11) men ingenting hände ändå. Jag började prata med två nära vänner till mig om detta och då visade det sig att den ena vännen hade fått reda på att hon inte kunde få biologiska barn. Hon visste inte om hon vill ha barn innan men hade vant sig lite vid tanken och hann inte mer än tänka barn förrän detta uppdagades. Vi hade något gemensamt. Det kändes skönt och känns på något sätt skönt att ha någon att prata med som förstår. Stackars vän nr 2 som får stå ut med vårt prat om detta allt som oftast.
Tack M och A för att ni finns, ni är bäst för att ni finns där!
Vid detta tillfälle pratade jag också med min mamma, hur hon haft när hon fått mig och mina bröder. Hon hade haft ett missfall före mig men sen hade allt gått jättebra, inga andra svårigheter. Jag berättade om min oro för att något kanske är fel och rädslan om att kanske inte kunna få barn. Efter vårt samtal tog det nog 4 veckor innan vi pratade igen och då avslutar hon samtalet med en sista fråga ”hur går det med det där andra?”.
Vi får nya bakslag i utredningen och det visar sig bli svårare än vad vi trodde. Hela världen rasar! Resan från gynekologen till mannens jobb tar 5 min med bil men känslan var att det tog en evighetens tid, tårarna bara rann längs med vägen och hur jag än körde med vindrutetorkarna försvann inte tårarna. Väl framme mötte jag min man och vi grät tillsammans nere i källaren. Det kändes som om golvet bara försvann under oss.
Våren går och sommaren går men responsen från mina föräldrar är långt borta (min pappa vet vid detta laget också). Under sommaren har vi också pratat med mannens mor. Jag vet inte vad vi skulle vänta oss men kanske några frågor tillbaka och mer respons efteråt, men sen i somras har vi inte fått någon mer fråga. Jag pratar en stund med min mor i september och berättar att vi nu vet mer. Att det är vi, min man och jag, som tagit beslut om att bli föräldrar och att det då blir VI som har problem med att få barn, är väldigt svårt att förstå då minsta detalj ska analyseras. Var finns mammas armar och varma kramar i sådana stunder? För en tid sedan berättade jag att vi fått remiss till RMC. De visste att vi var där i torsdags. Idag är det måndag, inget samtal än så länge. Ringde far igår för att gratta på farsdag. Den upprepande historien om hur synd det är om min brors flickvän inget jobb, inga föräldrar som stöttar och inga pengar, ljöd ut i telefonen. Dessutom när jag var hemma för två veckor trodde jag att jag skulle få lite ensamtid med både ma och pa men nej, med på middagarna och luncherna är flickvännen. Var finns mina föräldrar när jag behöver dom? Jag behöver inga pengar, jag behöver inte hjälp med garaget eller med övervåningen. Jag behöver tröst och omtanke och er famn att känna trygghet i.
Så då är frågan, ska man berätta för andra att vi är ofrivilligt barnlösa eller ska vi kämpa med sorgen själva? För vem vill utlämna sig själv så naket och sen bara få stå själv ändå?
”Mina ögon kan glittra, mina läppar kan le, men sorgen i mitt hjärta kan ingen se”