Gravidyoga

I torsdags var sista dagen för gravidyogan. Det har varit en skön och avkopplande stund varje vecka. Jag har inte behövt tänka på något annat än andningen och barnet i magen och det har känts som en befrielse. Jag har fått ut mycket av yogan och känner att jag kan slappna av på ett annat sätt nu när jag spänner mig. Jag är dock nyfiken på om jag kommer kunna använda det när värkarna sätter igång ordentligt och om jag kan koncentrera mig då på vad jag lärt mig.

Sista gången var allas partners med. De skulle ägna hela sin uppmärksamhet på oss blivande mammor. Vi gick igenom massage mellan sammandragningar och massage under sammandragningarna. Det var så skönt och jag kände mig ännu mer avlappnad när jag både tänkte på andningen och fick avslappnad massage. Mina ömma fötter fick också massage. Jag skrattade lätt när hon sa att papporna skulle massera fötterna för min man tycker inte om det 🙂

de sista dagarna nu har jag spänt mig mer och jag känner att jag är öm i axlar och skulderblad. Jag har inte känt det tidigare men det är väl antagligen för att man blir tyngre och tyngre och det är lätt att tappa ställningen. Mina ben har svullnat upp, det har varit så ett par veckor nu. Jag använder stödstrumpor, inte dagligen, men när jag kommer ihåg det. Det är jobbigt att ta dom på sig för de är trånga och jag har svårt att böja mig och dra upp benet på knät när jag ska ta på dom. Jag är helt slut när strumporna är på 🙂 Men benen svullnar ändå och jag känner mig som klumpfot. Det ömmar och sticker i benen varje dag, värst är det på kvällarna. Då har jag gått en hel dag. Jag googlade runt på gravidmassage. Tänkte kanske jag skulle gå på det för att se om svullnaden kan gå ner lite. Jag är så rädd att jag ska få havendeskapsförgiftning. Proverna visar dock bra men det kan ju bli sämre ju mer vatten man samlar på sig också. det är dock så dyrt och gå och få massage. Måste hålla lite i pengarna eftersom föräldrapenningen kommer inte göra mig rik.

Någon som har tips på bra övningar vid svullna och ömma ben, framförallt vader?

Det börjar bli tungt

Ja, det börjar bli tungt nu att bära runt på magen. Vecka 33 (32+5) är vi i idag. Det är ju många som säger det att det är nu det börjar, den där långa väntan när man bara vill träffa guldklimpen som legat och porlat i magen i snart 9 månader. Det ska bli spännande. Men samtidigt känner jag mig rädd. Jag har börjat få sammandragningar ibland. De gör inte jätteont men magen blir stenhård och det är ännu jobbigare och mer ansträngt att röra sig då. Någongång har jag fått känningar i underlivet, ingen aning vad det är men jag kan tänka mig att det är den smärtan gånger 1000 när värkarna börjar och barnet börjar tränga sig neråt. Det känns lite läskigt att behöva ha en sådan smärta. Jag trodde att jag skulle få mer respons från min man när jag har t ex sammandragningar eller säger att det gör ont i magen. Men jag får ingen respons, mer jaha. T o m de på jobbet är mer omtänksamma och låter mig aldrig bära tungt eller gå för mycket fram och tillbaka. De för goa. Här hemma kan det mer vara tal om att jag absolut inte får bära sängen upp till övervåningen (vi har gjort klart vår övervåning och skulle bära lite möbler) men det sägs eller görs inget motstånd när jag ska städa huset, plocka ut diskmaskin, åka och handla, klättra upp på pall och sätta gardiner eller laga mat och plocka undan hela tiden. Detta kan fortgå utan att bryta in och säga åt mig att ta det lugnt. Idag plockade jag undan maten och gjorde matlådor till oss båda när jag hade en sammandragning som gjorde det riktigt tungt så till slut var jag tvungen att gå in och lägga mig i gästsängen och andas lite. Mannen sitter lugnt med sin mobiltelefon vid köksbordet och kommer efter en stund in i samma rum, sätter sig vid skrivbordet och bemödar sig inte ens att fråga hur jag mår. Ibland begriper jag mig inte på honom. Vi ska ha ett barn, jag bär på VÅRT barn. Sen att det är i min kropp och det är den som får utstå smärtan och komplikationerna ska väl inte spela någon roll. Jag hade tusen gånger ställt upp för honom om han hade burit vårt barn i hans kropp om han hade känt det varit tungt, masserat benen om han haft vätskeansamling eller bara berört hans kropp eftersom det hade lugnat hans nerver.

Japp, jag har vätskeansamling i vaderna och fötter, det är svullna som bara den. Men min man hjälper mig inte med det. Bara jag tar på mig stödstrumporna så ska allt ordna sig.

Jag undrar hur det ska gå på förlossningen. Tvekar faktiskt på just idag om jag vill ha han med. För mig är det viktigt att han åsidosätter hela sitt ego och bara ägnar sig åt min kropp och vårt barn som ska ut. Han måste förstå att om han hjälper mig i den processen och vägen till förlossningen så hjälper han också vårt barn. Men hur ska han förstå detta?

Vecka 16 och intervju

I morgon går vi in i vecka 16. Det känns fortfarande sådär overkligt. Det börjar dock märkas lite grann på magen men inte så att ingen som vet, ser det. Jag har däremot inhandlat mammabyxor, åh gud vilken befrielse! Det är riktigt skönt! Ingenting sitter åt länge, det är som att ha mysbrallor på sig hela dagarna fast man ser snygg ut 🙂 Mår bra i övrigt, men haft lite ont i magen de senaste dagarna. Känner att jag även behöver en kudde mellan benen när jag sover för att inte sjunka ihop för mycket. Jag är lagom trött, äter min järntabletter men somnar kl. 21 om kvällarna. Vilket i och för sig är skönt för då är jag pigg när jag går upp kl. 05.30. Äter mycket gör jag, framförallt på förmiddagarna. Eftermiddagarna är inte alls likadana förutom idag för idag har jag varit hungrig hela dagen. Det som är bra att jag inte är så gottesugen utan mer matsugen. När jag mår lite illa då nyser jag sen mår jag inte illa längre, väldigt lustigt men faktiskt bra 🙂

Jag har ett dilemma dock och det är att jag ska iväg på en intervju i morgon till ett toppjobb och ett jobb som jag verkligen vill ha. Ska jag berätta att jag är gravid? Först tänkte jag berätta. Sen pratade jag med en väninna och hon tyckte inte det. Hon rekommenderade att jag skulle ringa facket så då gjorde jag det. De sa att jag har inga skyldigheter alls att berätta att jag är gravid. Det är som jag säger en moralisk fråga. Så frågan är om man ska chansa på att berätta och hoppas på att det är en arbetsgivare som tänker långsiktigt och ser mig som anställd och inte som mamma. Eller om man ska strunt i att berätta för att se hur långt jag kommer på mina meriter. Det senare känns mer lockande då jag vill veta om jag kommer att få jobbet. Jag har en känsla av att jag annars inte kommer att få reda på det. Hade det varit en myndighet eller kommun hade jag kanske tänkt annorlunda men nu är det ett privat företag. Jag kommer att låta bli att berätta, det har ingenting med min anställning att göra, det är livets gång. En man hade aldrig berättat att han skulle bli pappa.

Så nu är det bestämt 🙂 Känns bra!

Korv Stroganoff får det bli idag, mums!

Vecka 9 (8+1)

Vi väljer att gå på vår gynekologs räkning och eftersom vi gjorde insem en torsdag båder det också vara byte av vecka den dagen. Så i går gick vi in i vecka 9. Gud va iden går snabbt. Jag tyckte det var inte alls längesen som vi var i vecka 5. Tröttheten sitter i, åh va trött jag är. En lite sjukdomskänsla och frysningar har funnits där också denna vecka. Idag gick jag hem från jobbet. Jag kände mig så matt och orkade inte. Kom hem och sov till och från i tre timmar. Den här tröttheten tär på mig. Jag orkar liksom inte ta mig för något. Dammsugade precis och var tvungen att ta en paus…hahaha. Hoppas verkligen man blir piggare när kroppen har vant sig vid det extra livet man har i kroppen.

Trevlig helg till er alla!