Förlossningen del 1

Jag slutade mitt jobb 1 1/2 vecka innan BF. Jag mådde bra med tanke på omständigheterna men jag hade blivit tröttare och det hade blivit tyngre. Det var en inte så konstigt jag var ändå i vecka 39. Men det var skönt att vara hemma följande vecka för då fick jag ont i ischiasen igen och jag började bli trött. Så det var helt rätt tid att gå hem. Jag är ändå imponerad av mig själv att jag klarade jobba så länge, det var skönt också så jag inte bara gick hemma och kände efter hela tiden hur jag mådde.

Veckan gick och fredagen kom. Allt kändes bra och jag tyckte det var skönt att det var ett par dagar till innan Lill*n skulle komma. Vi planerade ett litet projekt hemma och skulle åka på lördagen och inhandla allt. Vi kom dock inte så långt. Jag gick och la mig runt 23 på kvällen och hade inga känningar alls. Vaknar runt 02 av att det är något som gör ont som mensvärk och sedan ebbar ut. Jag är lite yrvaken och somnar om igen men känner långt borta i sömnen att värken kommer lite då och då. Jag inser inte först va det är utan går upp på toa. Dock förstår jag sedan att detta inte är sammandragningar utan riktiga värkar. Jag stannar uppe och går runt. Jag klockar värkarna och de är väldigt oregelbundna. Allt från 3-10 min mellan varje. JAg värmer vetekudden och stoppar ner den vid ländryggen. Det är riktigt skönt. Jag går runt hela tiden. Jag har hört från en kollega att hon hade varit uppe och gått hela tiden eftersom det gjorde mer ont att ligga eller sitta ner när värkarna kom. Det stämde verkligen på mig också så jag tyckte bara det var skönt att lunka runt mellan kök, vardagsrum och tvättstuga 🙂 Jag värmde vetekudden en gång till. Sedan var kl. 5, då väckte jag mannen och sa att det nog är dags. Han blev lite chockade men fann sig väldigt fort. Sen fortsatte jag gå runt. Vi åt frukost, borstade tänderna och tittade i tidningen mellan värkarna. Allt var som vanligt, bara det att var 5:e minut (ca) kom mannen springande och fungerade som en mjuk stolpe som jag kunde luta mig mot. Kunskaperna från gravidyogan använde jag hela tiden. Trodde aldrig att jag skulle komma ihåg det men  återigen är jag grymt imponerad av hur jag hanterade smärtan och använde mig av andningen. Den hjälpte mig verkligen att fokusera. Jag fokuserade på andningen och inte på smärtan.

Jag kände inte att jag behövde ringa till förlossningen eftersom jag hade kontrollen och värkarna var bara 5 minuter emellan. Men vid kl. 8 kom det blod i trosan och då blev jag lite mer bekymrad. Jag hade inte blött en strimma blod under 9 mån så jag ringde till förlossningen. Jag fick prata med en jättetrevlig tjej och hon trodde det var slemproppen eller teckningsblödning. Hon tyckte vi skulle komma in vid 9 så kunde hon titta och känna och kanske skicka hem oss igen. Vi förberedde oss och åkte. Jag hade väl ca. 3-4 värkar under resan in och jag tänkte för mig själv att de ska inte skicka hem mig för jag vill inte åka bil igen med värkar 🙂 Jag trodde inte att de skulle skicka hem mig heller eftersom jag hade en känsla att jag var nära. Man känner det även om man inte har fött barn innan. Jag hade läst mycket om hur en förlossning fungerar (ett tips jag fått) så jag kände igen alla faser och hur det skulle kännas. Jag förstod själv att det måste ha gått snabbt då värkarna börjat vid 3 och det redan vid 9 var 3-4 min mellan. Vi kom in och jag hade svårt att gå då det gjorde ont, inte värkont mellan värkarna men jag var ändå öm på nåt sätt (som träningsvärk). Vi fick komma in i ett undersökningsrum och blev bemötta av undersköterskan. Hon satte CTG men jag kunde inte ligga ner utan fick sitta så att jag lätt kunde resa mig upp mot mannen när värkarna kom. Nu var de kraftigare också och detta märkte nog undersköterskan för jag fick känslan att hon inte trodde de var så intensiva när vi kom in utan tänkte nog att hon skulle kolla CTG och sedan skicka hem oss igen. Men så var inte fallet 🙂

 

Högt blodtryck

Då var vi inne i vecka 40 (39+0). Helt otroligt! Fortfarande kan jag gå förbi spegeln och förvånas över min gravidmage, kan alltså ibland fortfarande inte förstå att om ett par veckor eller dagar är vi en familj med barn. Det kan hända närsom nu. Sex dagar kvar till BF men det känns som om den skulle vilja stanna inne längre. Dock visade blodtrycket högt enligt BM i tisdags, 120/85. Kanske inte normalt jättehögt men om man jämför med vad jag haft innan och att det nu är i slutet av graviditeten ville hon kolla det igen idag tillsammans med ett urinprov. Åkte ner och kollade och då hade trycket ökat ytterligare till 120/95. Inte bra, dock visade urinet inget. Jag kan inte förstå. Jag slutade jobba i fredags och så mycket jag har suttit i soffan och bara slappat borde det vara lågt men icke. Där ser man att det är betydligt bättre att jobba och vara runt folk än att sitta hemma och glo. I alla fall för mig. Sen mår jag inte dåligt, jag känner inte av att jag har högt blodtryck men bebben kanske gör det. Så i morgon fick jag en tid inne på sjukhuset för att kolla blodtryck, CTG och njurarna. De tog ett blodprov idag som ska visa om det är något på njurarna som de sedan lägger ihop med testerna i morgon. Jag är inte jätteorolog eftersom jag mår bra och de verkar ha det under kontroll. Men jag kanske ska lägga ner det sista i BB-väskan för jag kanske blir inlagd i morgon 🙂 vem vet vad bebben i magen hittat på som de ska upptäcka i morgon.

Tills dess är det vila, vila, vila men nu har jag suttit i soffan sen kl. 9 i morse men en kort paus för BM besök. Nu får det vara nog. Ska ut och plantera några tulpaner och sen gå in och laga mat till min käre make som kommer hem sen.

Gravidyoga

I torsdags var sista dagen för gravidyogan. Det har varit en skön och avkopplande stund varje vecka. Jag har inte behövt tänka på något annat än andningen och barnet i magen och det har känts som en befrielse. Jag har fått ut mycket av yogan och känner att jag kan slappna av på ett annat sätt nu när jag spänner mig. Jag är dock nyfiken på om jag kommer kunna använda det när värkarna sätter igång ordentligt och om jag kan koncentrera mig då på vad jag lärt mig.

Sista gången var allas partners med. De skulle ägna hela sin uppmärksamhet på oss blivande mammor. Vi gick igenom massage mellan sammandragningar och massage under sammandragningarna. Det var så skönt och jag kände mig ännu mer avlappnad när jag både tänkte på andningen och fick avslappnad massage. Mina ömma fötter fick också massage. Jag skrattade lätt när hon sa att papporna skulle massera fötterna för min man tycker inte om det 🙂

de sista dagarna nu har jag spänt mig mer och jag känner att jag är öm i axlar och skulderblad. Jag har inte känt det tidigare men det är väl antagligen för att man blir tyngre och tyngre och det är lätt att tappa ställningen. Mina ben har svullnat upp, det har varit så ett par veckor nu. Jag använder stödstrumpor, inte dagligen, men när jag kommer ihåg det. Det är jobbigt att ta dom på sig för de är trånga och jag har svårt att böja mig och dra upp benet på knät när jag ska ta på dom. Jag är helt slut när strumporna är på 🙂 Men benen svullnar ändå och jag känner mig som klumpfot. Det ömmar och sticker i benen varje dag, värst är det på kvällarna. Då har jag gått en hel dag. Jag googlade runt på gravidmassage. Tänkte kanske jag skulle gå på det för att se om svullnaden kan gå ner lite. Jag är så rädd att jag ska få havendeskapsförgiftning. Proverna visar dock bra men det kan ju bli sämre ju mer vatten man samlar på sig också. det är dock så dyrt och gå och få massage. Måste hålla lite i pengarna eftersom föräldrapenningen kommer inte göra mig rik.

Någon som har tips på bra övningar vid svullna och ömma ben, framförallt vader?

Fin mage

Ibland kan ja stå framför spegeln i badrummet och beundra magen. Jag har alltid varit stolt över min mage. Den har aldrig hängt eller varit stor utan det mesta har satt sig runt låren och rumpan. Nu när jag är gravid känner jag att det håller i sig så. Rumpan och låren är stora, liksom brösten. Magen är också stor, självklart men den är sådär rund och fin. Inga bristningar ännu, inga häng någonstans utan fast och fin. Jag är fortfarande smal runt midjan eller precis under brösten vilket gör att jag tycker jag se att ” jag har bara mage”. Jag gillar min gravida mage och jag hoppas den kommer vara fin i några veckor till och sedan efterlåtna också:) då börjar träningen att återfå beach 2013. Hahaha.! Jag ställde mig på vågen o h den visade 12 kg plus. Inte farligt tycker ja, trodde ja skulle vara uppe i minst 20 vid denna vecka. Hoppas det inte skenar för mycket nu sista veckorna.

Det börjar bli tungt

Ja, det börjar bli tungt nu att bära runt på magen. Vecka 33 (32+5) är vi i idag. Det är ju många som säger det att det är nu det börjar, den där långa väntan när man bara vill träffa guldklimpen som legat och porlat i magen i snart 9 månader. Det ska bli spännande. Men samtidigt känner jag mig rädd. Jag har börjat få sammandragningar ibland. De gör inte jätteont men magen blir stenhård och det är ännu jobbigare och mer ansträngt att röra sig då. Någongång har jag fått känningar i underlivet, ingen aning vad det är men jag kan tänka mig att det är den smärtan gånger 1000 när värkarna börjar och barnet börjar tränga sig neråt. Det känns lite läskigt att behöva ha en sådan smärta. Jag trodde att jag skulle få mer respons från min man när jag har t ex sammandragningar eller säger att det gör ont i magen. Men jag får ingen respons, mer jaha. T o m de på jobbet är mer omtänksamma och låter mig aldrig bära tungt eller gå för mycket fram och tillbaka. De för goa. Här hemma kan det mer vara tal om att jag absolut inte får bära sängen upp till övervåningen (vi har gjort klart vår övervåning och skulle bära lite möbler) men det sägs eller görs inget motstånd när jag ska städa huset, plocka ut diskmaskin, åka och handla, klättra upp på pall och sätta gardiner eller laga mat och plocka undan hela tiden. Detta kan fortgå utan att bryta in och säga åt mig att ta det lugnt. Idag plockade jag undan maten och gjorde matlådor till oss båda när jag hade en sammandragning som gjorde det riktigt tungt så till slut var jag tvungen att gå in och lägga mig i gästsängen och andas lite. Mannen sitter lugnt med sin mobiltelefon vid köksbordet och kommer efter en stund in i samma rum, sätter sig vid skrivbordet och bemödar sig inte ens att fråga hur jag mår. Ibland begriper jag mig inte på honom. Vi ska ha ett barn, jag bär på VÅRT barn. Sen att det är i min kropp och det är den som får utstå smärtan och komplikationerna ska väl inte spela någon roll. Jag hade tusen gånger ställt upp för honom om han hade burit vårt barn i hans kropp om han hade känt det varit tungt, masserat benen om han haft vätskeansamling eller bara berört hans kropp eftersom det hade lugnat hans nerver.

Japp, jag har vätskeansamling i vaderna och fötter, det är svullna som bara den. Men min man hjälper mig inte med det. Bara jag tar på mig stödstrumporna så ska allt ordna sig.

Jag undrar hur det ska gå på förlossningen. Tvekar faktiskt på just idag om jag vill ha han med. För mig är det viktigt att han åsidosätter hela sitt ego och bara ägnar sig åt min kropp och vårt barn som ska ut. Han måste förstå att om han hjälper mig i den processen och vägen till förlossningen så hjälper han också vårt barn. Men hur ska han förstå detta?

Vecka 25

Idag går vi in i vecka 25. Som varje vecka säger jag igen ”helt otroligt”! Jag fattar fortfarande inte. Men jag blir större och större 🙂 Tycker ”magen” är långt ner, undra vad det kan tyda på? Känner att magen är väldigt spänd, som om den ska spricka. Vill verkligen inte få bristningar, hoppas inte det blir några. Har fått otroligt ont i skinkorna, det är väl så kallad falsk ischias efter vad jag kan läsa om på nätet. Det är som punkter i skinkorna som det strålar i när jag byter ben eller reser mig från sittande läge. Ont gör det och det hjälper inte med massage. Mannen har fått trycka lite med en boll som ska vara bra att rulla runt med. Det gör mer och mer ont ju mer jag anstränger mig också så det är mycket vila och stillasittande som ska hjälpa. Dock orkar jag inte sitta still så mycket. Nu har jag äntligen börjat med projektet vaggan. En fin vagga som är väldigt gammal. Jag tror min mormors faster låg i den när hon var liten, sen mamma och sen jag och mina bröder. Jag fick tillåtelse att måla den vit för den var brun. Så det projektet håller jag på med. Jag tar en sak per kväll så att jag inte tröttnar. Igår var det slipning och idag inköptes färg så den blev grundmålad. Till helgen får det nog bli första strykningen.

Håller också utkik efter skötbord och vagn, hoppas vi hittar något snart som vi verkligen gillar. Jag behöver absolut inte köpa nytt. Det är så mycket pengar, blocker är bra tycker jag så där är jag mycket nu och håller mig uppdaterad. Spännande!

Vecka 22 (21+4)

Vi har kommit till vecka 22. Helt otroligt! Ibland tänker jag fortfarande ”jag är verkligen gravid, eller är jag det?”. Jag tycker ibland att det inte kan vara sant. Har fortfarande svårt att föreställa mig ett litet barn i min famn. Att vi ska bli föräldrar. Jag kan inte heller låta bli att fundera kring om vi skulle fått barn när vi började försöka, hur hade vi varit då? Hade vi verkligen varit förberedda? Var va vi i livet då? HUr hade livet sett ut idag? Det är många frågor som svävar runt i mitt huvud då och då och jag tycker det är viktigt att tänka de tankarna också ibland. För då kan jag på något sätt vara mer tacksam för det vi har idag och för den ödmjukhet och omtanke jag känner inför livet som förälder. Inte bara som förälder utan även som medmänniska. Framförallt inför det så kallade ”barnskaffandet”.

Är vi redo då, min man och jag? Ja, det vet ingen, det får vi vänta med att se i april när skatten förhoppningsvis kommer ut. Jag känner mig redo, ibland i alla fall. Ibland tänker jag tankar som ” vad har jag gett mig in på”. Men de försvinner rätt snabbt eftersom de andra tankarna om längtan efter vår skatt är större. Min man däremot vet jag inte om han är redo. Jag tror att han kommer att inse vad det innebär (liksom jag till fullo) när väl vår skatt är här. Jag har i alla fall umgåtts, jobbat och lekt med barn sen jag var liten men min man vågar inte ens hålla ett spädbarn och är väldigt osäker bland barn. Jag hoppas han kommer att överösa vår skatt med pussar och gos. För det har han väldigt svårt för annars. Han är inte uppväxt med det alls.

Jag kan bli lite förvånad ibland och faktiskt också besviken att vi inte har tagit en enda bild. Nu gjorde jag det i helgen (finns här)  men varför vill inte min man dokumentera? Han myser heller aldrig med magen och han tar nästan aldrig på den. Jag skulle liksom vilja att han smörjer in och pratar med den och gosar. Men det är precis som att han inte vill eller att han glömmer att hans fru är gravid ibland. Lustigt! Jag är så ompysslande och sjunger vaggvisor för min lilla mage på vägen hem från jobbet, smörjer in magen och gosar med den varje kväll. Jag tycker det är mysigt att vara gravid. Hade hoppats att min man också hade tyckt det.  Men det kanske han gör, det är så synd bara att han inte visar det. Jag vet att han är glad och längtar tills vi ska träffa skatten.

Vecka 20

Tiden går sin gilla gång och magen växer så det knakar. Den sista veckan har det börjat synas riktigt och nu känns det som att jag är gravid 🙂 Vill ha lite större mage så jag kan gosa med den riktigt, men jag ska väl inte säga för mycket för sen i slutet så kommer jag väl vara trött på den när jag blir mer och mer otymplig…haha.

I torsdags gick vi in i vecka 20, det betyder att vi är nu idag i vecka 20 (19+4). Halvvägs. Det känns spännande, tiden har gått så fort och den kommer väl antagligen gå fortare nu fram till jul. Vi var på vårt andra och sista RUL i torsdags. Allt såg så fint ut och barnmorskan tyckte vi skulle släppa alla orostankar och bara njuta. Ja, ja säger jag, lättare sagt än gjort. Hjärtat har 4 kamrar, huvudet 2 hjärnhalvor, ådrorna till hjärtat och diafragman så fin ut. 10 fingrar och 10 tår men mellan benen vet vi ingenting ännu. Jag var lite kluven men jag bestämde mig när jag låg där att, nä, jag vill att det ska bli en överraskning.

Annars mår jag bra, lite trötthet och hunger men annars ok. Jag måste nog bara sluta äta allt gottegrisarna äter för annars kommer jag få en 5 kg bebis och en kropp efteråt som inte kommer vara den lättaste att göra smal igen. Men det är ju också något som är lättare sagt än gjort…speciellt nu i juletid.

Vecka 16 och intervju

I morgon går vi in i vecka 16. Det känns fortfarande sådär overkligt. Det börjar dock märkas lite grann på magen men inte så att ingen som vet, ser det. Jag har däremot inhandlat mammabyxor, åh gud vilken befrielse! Det är riktigt skönt! Ingenting sitter åt länge, det är som att ha mysbrallor på sig hela dagarna fast man ser snygg ut 🙂 Mår bra i övrigt, men haft lite ont i magen de senaste dagarna. Känner att jag även behöver en kudde mellan benen när jag sover för att inte sjunka ihop för mycket. Jag är lagom trött, äter min järntabletter men somnar kl. 21 om kvällarna. Vilket i och för sig är skönt för då är jag pigg när jag går upp kl. 05.30. Äter mycket gör jag, framförallt på förmiddagarna. Eftermiddagarna är inte alls likadana förutom idag för idag har jag varit hungrig hela dagen. Det som är bra att jag inte är så gottesugen utan mer matsugen. När jag mår lite illa då nyser jag sen mår jag inte illa längre, väldigt lustigt men faktiskt bra 🙂

Jag har ett dilemma dock och det är att jag ska iväg på en intervju i morgon till ett toppjobb och ett jobb som jag verkligen vill ha. Ska jag berätta att jag är gravid? Först tänkte jag berätta. Sen pratade jag med en väninna och hon tyckte inte det. Hon rekommenderade att jag skulle ringa facket så då gjorde jag det. De sa att jag har inga skyldigheter alls att berätta att jag är gravid. Det är som jag säger en moralisk fråga. Så frågan är om man ska chansa på att berätta och hoppas på att det är en arbetsgivare som tänker långsiktigt och ser mig som anställd och inte som mamma. Eller om man ska strunt i att berätta för att se hur långt jag kommer på mina meriter. Det senare känns mer lockande då jag vill veta om jag kommer att få jobbet. Jag har en känsla av att jag annars inte kommer att få reda på det. Hade det varit en myndighet eller kommun hade jag kanske tänkt annorlunda men nu är det ett privat företag. Jag kommer att låta bli att berätta, det har ingenting med min anställning att göra, det är livets gång. En man hade aldrig berättat att han skulle bli pappa.

Så nu är det bestämt 🙂 Känns bra!

Korv Stroganoff får det bli idag, mums!

Vecka 9 (8+1)

Vi väljer att gå på vår gynekologs räkning och eftersom vi gjorde insem en torsdag båder det också vara byte av vecka den dagen. Så i går gick vi in i vecka 9. Gud va iden går snabbt. Jag tyckte det var inte alls längesen som vi var i vecka 5. Tröttheten sitter i, åh va trött jag är. En lite sjukdomskänsla och frysningar har funnits där också denna vecka. Idag gick jag hem från jobbet. Jag kände mig så matt och orkade inte. Kom hem och sov till och från i tre timmar. Den här tröttheten tär på mig. Jag orkar liksom inte ta mig för något. Dammsugade precis och var tvungen att ta en paus…hahaha. Hoppas verkligen man blir piggare när kroppen har vant sig vid det extra livet man har i kroppen.

Trevlig helg till er alla!