Lite bättre

Känns som en berg-och-dalbana, mitt humör. Men det är väl så när man vill ha barn och inte bara kan få det, sådär bara….
Har känt ett par veckor nu att det har varit tufft mellan mig och mannen. Det har kännts tråkigt efter vi borde vara de lyckligaste efter att ha varit gifta i bara 2 månader. Men det är så mycket som händer runtomkring oss hela tiden så vi hinner inte stanna upp. Barnlösheten är en stor del av det, självklart. Vi har också haft så folk här hemma eller varit hos folk, telefonen ringer stup i kvarten, eller plingar sms, mail eller facebook. Idag ville mannen ringa sin far för att komma hit och hjälpa till med målning, men jag orkar inte. Jag orkar inte hela tiden ta hänsyn till folk. Jag vill vara själv med min man och bara vara. Sen vad vi gör om dagarna, de spelar ingen roll, bara vi är själva tillsammans. Vi behöver det. Det har varit en skön dag, igår va en skön dag och jag hoppas att flera dagar denna veckan blir sköna där vi kan hitta varandra och njuta av varandra.

Det vi ser framemot denna veckan är också är ett ev. besök i Danmark för vår andra insemination. Första gjordes i april på RMC men nu har de stängt så vi testar Danmark. Det ska bli spännande. Jag hoppas på omslag nu på onsdag eller torsdag, de har stängt fredag och lördag. Håller tummarna.

Vill inte mer….

Jag vill inte längre, jag vill inte längre ha dessa problem at skaffa barn. Jag tycker det är jobbigt. Ja, självklart det är jobbigt, det tycker väl alla. Men jag är så trött på att min man inte vill prata om det. Varför bara blunda och börja göra något annat? Varför aldrig något initiativ till vad vi ska göra härnäst? Det är inte jag som inte har några simmare. Trodde kanske att det skulle vara lite mer go i mannen när läget är som det är, men nä. lugnt och stilla och inte respons. Varför ta tag i det som är jobbigt!? Jagblir så trött på honom, på detta, på detta barnlösa förhållande, på detta icke älskande parförhållande vi har. Vi älskar aldrig, jag får inte smeka honom, han är stel som en pinne när jag rör honom och han säger att han vill ha barn. JA, MEN VISA DET DÅ? Vad är det som är såååå svårt?! Sen hatar jag denna teknik som har kommit, överallt ska vi ha våra telefoner, våra ipads och våra datorer. Ingenstans kan vi bara mysa och kela och vara tillsammans utan detta. Jag vet inte längre hur mycket jag orkar. Jag orkar inte ta tag i detta längre, jag vill ha ett barn med mannen jag älskar men jag vill att han ska det också.

Ångest

Mina menscykler är inte jämna. Till skillnad från när man åt piller så hade man aldrig mens till nu då det kan gå 25 eller upp till 29 dagar cykler. Jag tycker det är lite jobbigt för jag kan aldrig räkna på då när ägglossningen ungefär blir och planera för nästkommande behandling. Just där är vi nu. Nästa ägglossning blir i slutet av nästa vecka, fortsatt semester och ett perfekt tillfälle att åka på nästa behandling. MEN eftersom rmc har stängt nu när mensen börjar och jag inte kunde få pergotime och sprutan utskrivet innan så får vi snällt vänta till nästa cykel. Som då kana inträffa på en helg. Inte bra om det blir på en söndag. Vi funderar på om vi inte ska ”sticka” inom med ett helsingörs besök. Det kostar men va tusan, barn vill vi ju ha och vi är inte välsignade med att kunna skaffa det på något annat sätt. Ska vi tänka på oss själva i detta fallet och gå emellan med danmark rrots att vi har genomgått en insem med rmc och får nästa gratis också? Vad tycker rmc om det och ska vi bry oss om det? Jag menar om ägglossningen hamnar på en söndag nästa gång så får vi vänta ännu en månad. Varför inte chansa med danmark nu när vi oändå är lediga? Kluven och ångest är bara förnamnet. Varför har vi så svårt för att bara göra?

Rädsla

Frånvaron härinne lutar åt att det har varit så mycket att göra så ja har helt enkelt inte känt behovet av att skriva men det ångrar jag. Jag har känt mig lugn och behaglig till mods med vår väntan. Efter första försöket i april som slutade med rött tre dagar innan testade så har jag förlikat mig med tanken att hösten ska bli vår. Bröllop och fix och don med huset, fina besök och en fin och avkopplad honeymoon har bidragit till detta. Men nu börjar så smått paniken komma igen. Den har sakteligen kommit krypandes de siste dagarna. Den här rädslan av att misslyckas med våra försök som vi har kvar. Tänk om det inte funkar på mig, tänk m jag är en av de som är oförklarligt barnlös, vad händer då? Alla prover visar rätt men prover kan ha fel. Jag vill ha barn, men varför ska det vara så krångligt? Nu har vi semester och jag kände att jag vill ha lugn och ro men det blir svårt för det är just under en sådan här period som de små charmtrollen häckar och visar sig med sina föräldrar överallt. Går inte att få stopp på dom. Jag längtar tills v ska starta med nästa behandling, en insemination kvar. Och tänk om den kan lyckas så jag slipper massa nedregleringar och sprutor. Jag håller tummarna! Vill att kliniken ska öppna NU!