Det börjar bli tungt

Ja, det börjar bli tungt nu att bära runt på magen. Vecka 33 (32+5) är vi i idag. Det är ju många som säger det att det är nu det börjar, den där långa väntan när man bara vill träffa guldklimpen som legat och porlat i magen i snart 9 månader. Det ska bli spännande. Men samtidigt känner jag mig rädd. Jag har börjat få sammandragningar ibland. De gör inte jätteont men magen blir stenhård och det är ännu jobbigare och mer ansträngt att röra sig då. Någongång har jag fått känningar i underlivet, ingen aning vad det är men jag kan tänka mig att det är den smärtan gånger 1000 när värkarna börjar och barnet börjar tränga sig neråt. Det känns lite läskigt att behöva ha en sådan smärta. Jag trodde att jag skulle få mer respons från min man när jag har t ex sammandragningar eller säger att det gör ont i magen. Men jag får ingen respons, mer jaha. T o m de på jobbet är mer omtänksamma och låter mig aldrig bära tungt eller gå för mycket fram och tillbaka. De för goa. Här hemma kan det mer vara tal om att jag absolut inte får bära sängen upp till övervåningen (vi har gjort klart vår övervåning och skulle bära lite möbler) men det sägs eller görs inget motstånd när jag ska städa huset, plocka ut diskmaskin, åka och handla, klättra upp på pall och sätta gardiner eller laga mat och plocka undan hela tiden. Detta kan fortgå utan att bryta in och säga åt mig att ta det lugnt. Idag plockade jag undan maten och gjorde matlådor till oss båda när jag hade en sammandragning som gjorde det riktigt tungt så till slut var jag tvungen att gå in och lägga mig i gästsängen och andas lite. Mannen sitter lugnt med sin mobiltelefon vid köksbordet och kommer efter en stund in i samma rum, sätter sig vid skrivbordet och bemödar sig inte ens att fråga hur jag mår. Ibland begriper jag mig inte på honom. Vi ska ha ett barn, jag bär på VÅRT barn. Sen att det är i min kropp och det är den som får utstå smärtan och komplikationerna ska väl inte spela någon roll. Jag hade tusen gånger ställt upp för honom om han hade burit vårt barn i hans kropp om han hade känt det varit tungt, masserat benen om han haft vätskeansamling eller bara berört hans kropp eftersom det hade lugnat hans nerver.

Japp, jag har vätskeansamling i vaderna och fötter, det är svullna som bara den. Men min man hjälper mig inte med det. Bara jag tar på mig stödstrumporna så ska allt ordna sig.

Jag undrar hur det ska gå på förlossningen. Tvekar faktiskt på just idag om jag vill ha han med. För mig är det viktigt att han åsidosätter hela sitt ego och bara ägnar sig åt min kropp och vårt barn som ska ut. Han måste förstå att om han hjälper mig i den processen och vägen till förlossningen så hjälper han också vårt barn. Men hur ska han förstå detta?

Bitter och överraskad reaktion

När vi var mitt uppe i allt, all misär med barnskaffandet så kände jag mig bitter och kränkt när det pratades om barn och hur underbara dessa mirakel är. När jag fick reda på att någon var gravid blev jag också bitter och ville absolut inte prata om det, ibland kände jag att jag vill nedvärdera dessa folk. Man kan bara till 100% förstå om man varit där själv annars ser man det som väldigt egoistiskt. Och det är just vad det är men för oss som upplever livet orättvist i just barnskaffande tar egoism överhand och är som en försvarsmekanism i de många och långa svåra stunder vi går igenom. Det är också därför dom man väljer de personer man vill berätta för och dela stunderna med. Dessa personer måste kunna ta att vi är egoistiska och inte döma oss för det. Det har tyvärr hänt, det har jag skrivit om innan, och då blir det en tuff process då man har ännu en situation att hantera och behärska. Bitterhet, egoism är starka egenskaper som kommer upp till ytan igen då och man blir anklagad för både det ena och det andra. I själva verket är det en barikad av försvar som byggs upp för att klara verkligheten men istället för att få stöttning blir man nertrampad och flyter sakta under ytan igen. Och detta på grund av okunskap och saknad av lyhördhet och medkänsla som vi skulle behövt mest.
Sen vi fick beskedet om att vi var gravida har vi levt i ett lyckorus, i alla fall de sista veckorna, innan dess tror ja inte vi har förstått att vi verkligen är på tjocken. Det har varit så overkligt, svårt att ta på och just den känslan ”inte ska väl vi få barn”. Men då är det bara att titta ner på magen, vara i närheten av kaffe eller te så har ja fått bekräftat att det är visst så, vi är gravida och barnet mår väldigt bra i magen. Jag har känt lycka och rättvisa. Vi ska bli föräldrar och mina föräldrar ska bli morföräldrar för första gången. De har känt lycka och är så glada för detta!
Om allt hade stannat där så hade vi fortfarande känt fullständig lycka. Men första dagen vi kommer till mina föräldrar, på julafton, får jag reda på något som jag inte alls är beredd på. Min minsta bror tar mig till sidan sent julaftonskväll och berättar att han och hans flickvän ska ha barn. Jag blir helt förlamad. Eller inte förlamad men sådär pokerfejs. Jag utbrister ju inte speciellt i glädjerop utan blir mer avvaktande. Han säger att han inte visste hur han skulle berätta eftersom han inte ville förstöra min lycka. Jag frågade om det var planerat och där kom nästa käftsmäll. Nä, det var det ju inte, hon hade dessutom ätit p-piller. Detta gjorde att de inte riktigt visste i vilken vecka hon är i. Men de trodde att de var 2 månader efter oss. Japp. Så så är det! Bara sådär. Min bror ska också ha barn 2013, två månader efter oss. Mamma och pappa ska inte bara bli mormor och morfar utan även farmor och farfar. Japp!

Självklart klarade jag att få ur mig ”då får jag gratulera”, men mer vad det inte. Jag gick sedan in och satt ner tillsammans med övriga i sådär 10 min sen sa jag, gonatt. Jag klarade det inte längre. Känslorna är kluvna. Känslan av egoism är stor. Vi har försökt så länge och vi har sett fram emot detta så mycket att få bli föräldrar och berätta för våra föräldrar. De har också glatt sig och min mamma köper kläder efter kläder till skatten som inte kommit ännu. Jag har sett fram emot att mitt barn kommer vara medelpunkten hos mormor och morfar och ha två morbrödrar som älskar barn. Jag såg fram emot en sommar där vi fick vara en familj där jag fick vara mamma och inte någon annan. Jag såg fram emot en jul där vår skatt står i centrum och där skatten faktiskt får bestämma tempot. Jag såg fram emot allt detta, att vara dottern som fick barn först i familjen och där alla kunde glädjas åt detta som alla längtat efter så mycket.

Jag kan inte låta bli att bli så ledsen och besviken för så kommer det inte att bli nu. Nu kommer denna hemska, utnyttjande 21-åriga tjej som tror hon är så j-la duktig, kan allt och har all livserfarenhet. Hon är arbetslös, lever på min bror, de har varit tillsammans i 1 1/2 år och min bror har själv sagt att han inte litar på henne. Och nu ska de ha barn. Fattar de vad han ger sig in på? Jag vet att han inte gör det. Och jag vet att hin inte gör det heller. De kan inte ens ta hand om sig själva, hur kan de då kunna ta hand om ett litet barn? Men det är ju just det som jag tänker på. Min mamma finns alltid. Hon kan säga till mig att hon inte kan glädjas åt dom så som hon gör åt oss, hon kan säga att flickvännen inte betyder något eller att de ändå inte kommer att få så mycket hjälp eller att så fort jag kommer ner till dom, så kommer de självklart inte vara där hela tiden. Men jag vet. Jag vet hur det har varit tills nu. Ord är en sak, handling en annan. Jag gjorde ett inlägg för drygt ett år sedan när vi precis hade fått svart på vitt. Jag läste detta strax efter min bror berättat och hon har verkligen inte blivit mindre synlig. Min far han bara skyddar henne oavsett vad vi pratar om. Min man och han pratade om detta när de var ensamma och min man sa det att far bara försvarar henne hela tiden. Han har ingen förståelse alls för vår situation. I alla fall inget som han visar eller berättar. Det är fortfarande så synd om flickvännen. Jo just det, hon berättade för min man också i fredags bara så där att hon skulle få Emmaljungavagn med vitt läder av sin far(det fanns bara 300 sådana, det var en speciell utgåva), kostade ungefär 10 000kr. Min man satt som förstelnad och visste liksom inte riktigt vad han skulle säga eftersom hon bara antog att min bror berättat för mig och jag sedan berättat för min man att de väntar barn. Mig har de inte pratat med sen julafton om detta. Stämningen är krystad, minst sagt. Hon sa också till min man att det var svårt för dom, framförallt för min bror för de visste inte hur de skulle berätta för mig, de ville liksom inte ta glädjen ifrån mig. Nej, men då lägger vi upp det så att min bror berättar första kvällen vi är nere för mig, ute på trappan, själv. Och sedan så, ja vad händer sen? Ska jag berätta för min man och sedan ska vi gå till flickvännen och gratuelera eller vad förväntas av oss? Min mor sa att hon tyckte jag skulle prata med min bror igen, för hon sa också att han hade haft det svårt och inte visste hur han skulle berätta för mig. Ja sa att jag tänker inte ta upp någonting, vill han prata mer med mig så får han göra det. Det är detta som är så tråkigt när det läggs över på oss. Han berättar för mig och sedan ska jag gå och gratulera då eller? Vi har hanterat situationer i snart 3 års tid. Nu får det vara nog. Jag är trött på att folk lägger över saker på oss och sedan ska vi hantera det. Det är helt plötsligt upp till oss sedan att bemöta det och bemöter vi inte det, då är vi knäppgökar och stämningen blir helt knasig. Varför inte gör det lite lättare för oss då och samla ihop oss allihopa och berätta. Då är det ingen som behöver hantera någonting längre efter det. Vad förväntas nu?

Jag är ledsen och besviken, jag är arg och förbannad. Mest på flickvännen som tar all min lycka igen och återigen kommer att ta tid från mina föräldrar när vår lycka som nyblivna föräldrar är som störst. När vi behöver dom som mest igen då ska hon ha sitt oplanerade barn.

Livet är orättvist! Men jag fick ju i alla fall glädjas åt vår lycka i fem månader.

Gott nytt år, välkommen 2013!

Tvivel

Känner mig så frustrerad! Jag vill så gärna bli gravid och bli en flerbarnsfamilj. Men jag orkar inte driva allting själv! Jag har läst hos några andra att de känner likadant, ingen respons från mannen. Men varför? Jag förstår inte, det är ju inte jag som inte kan få barn. Varför måste jag hela tiden ligga på att vi ska ringa RMC, ta upp till diskussion när det känns mest rätt att börja behandlingen, påminna om alla saker i hemmet som måste göras, tvinga honom att lägga ner tid på sitt eget bröllop, ge förslag på att vi ska träffa vänner och bekanta. Jag orkar liksom inte längre driva allting! Kan inte bara någon komma till mig och säg ”jag tar hand om detta nu, låt det bara vara” och att det sedan blir gjort. Att rulla runt i sänghalmen var evigheter sedan och det finns liksom inget initiativ till det längre, varför? Och varför i herrans namn vill jag gifta mig med någon som inte är intresserad av vårt eget bröllop, att få barn och älska med sin fru?

Jag orkar inte längre hålla reda på allt och fixa och dona. Men då kommer vi stå utan bröllop, utan barn och socialt umgänge. Och det vill jag inte! Men var går gränsen? Varför fattar han inte att om ingenting blir gjort så händer ingenting. Vi kan liksom inte bara låta dagarna gå utan att göra det vi måste göra om vi vill åstadkomma något. Och jag kan inte göra allt, det går inte, inte om vi ska vara två i detta förhållandet. Jag börjar tvivla! Jag saknar min man som han va när jag träffade honom.

Vill nu…

Tankarna som jag hade för ett par dagar sedan har klarnat. Jag har insett att det vi har kämpat för i två år kan komma att bli verklighet. Jag vill ha barn och jag vill ha barn nu. Jag vet att det inte är säkert att det kommer att ske nu men jag måste våga hoppas. Vi sätter igång nästa månad, inte nästa mens men nästa månad. Det känns tryggt. Kan inte låta bli då att tänka att det kan bli ett februariabarn. Vilken lycka och vilken härlig vår och sommar man har framför sig då!

Om försöket lyckas alltså…

Längtan….

…efter den lilla bebisen som jag hoppas kommer till oss någongång. Jag längtar så det gör ont. Jag försöker att fylla mina tankar med andra saker för att slippa känna efter hur ont det gör att inte få ha en egen liten bebis i famnen. Jag försöker vara glad att jag har fått ett jobb, äntligen efter sex månader så har jag fått ett jobb. Det känns underbart. Det är som ett lugn som sprider sig när jag tänker på det. Men jag har så svårt för att hålla kvar den känslan av lugn. Det är så många andra tankar som vill in och förstöra den lugna och sköna känslan. Det är många som förklarar det med en elefant. Har läst vägen mot tre och FC bland annat hur de beskriver den här känslan av att ha elefanten sittandes vid sin sida och bara förgöra. Jag jobbar dagligen med att försöka få bort den j-la elefanten och bara försöka koncentrera mig på det positiva. Det är inte lätt. Känslan av att allt kommer att bli bra, bara vi får bli gravida och få en litet mirakel infinner sig. Dock är jag rädd för att det inte kommer att bli så. Livet är jobbigt att leva, men bara om jag vill att det ska vara jobbigt. Lätt att tänka så teoretiskt men f-n inte praktiskt. Livet är orättvist. Mina tankar går till min kära vän J som befinner sig helt själv i ett land långt hemifrån. Mina tankar går till Anna och hennes man som misslyckades med sina sista ägg i frysen. Samtidigt försöker jag låta mina tankar också fokusera på oss, min man och jag som har ett bra liv, innerst inne MEN där det finns en liten nyckel kvar att leta upp innan vi bli fulländade…nyckeln till miraklet!

 

 

Bitterhet

Jag trodde lite att jag kanske var härdad, men det var jag inte. Flera gravidmagar på festen igår och lite runtkik på fejjan gjorde att jag hittade två vänner som väntade smått också. Den här bitterkänslan och avundsjukan dyker upp. Jag vill också. Varför ska vår väg vara så komplicerad? Det är jobbigt att behöva kämpa för varje grej nu för tiden. Även om vi nu väntar på samtal för godkännande av DI så orkar jag inte väntan längre. Denna månaden skulle vi egentligen försökt på kliniken i Danmark men en annan resa kom i vägen. Nästa månad får vi försöka igen. Det är bara så jobbigt att det ska vara så jobbigt, allting!

Väntan…

Att vara ofrivilligt barnlös handlar till stor del om väntan. Vi väntar på utredningssvar, provsvar, remisser, återkopplingar men största väntan av alla – på ett mirakel! Idag var dagen när vi skulle få reda på om vi hade egna simmare eller inte. Väntan och väntan och till slut fick vi komma in och prata om resultatet. Nej, det fanns inga. Enkelt sagt, bara sådär. Tre sekunder och vår dröm blev helt plötsligt lite svårare att hantera känslomässigt. Vi var förberedda på att det kunde hända eftersom våra värden var onormala. Vi går nog starkare ut från detta samtalet än förra samtalet för en månad sedan men det är klart, det är svårt att smälta att vi inte båda kan bli biologiska föräldrar. Jag/vi anser dock att bli föräldrar innebär till 99 % att vara tillsammans, uppfostra och älska varandra. Hur mycket biologiskt det finns hos barn och föräldrar vet vi alla att detta inte alltid finns.

Vi ska älska, uppfostra och vara tillsammans med VÅRT barn –  det gör oss till föräldrar.

Jag älskar dig, du underbare, fina, tålmodige riddare! Det bästa av allt är att vi är tillsammans och att du är MIN! Jag älskar dig P.

Ständiga påminnelser

Man mår bra en dag och sedan kommer det. Det är som om hela världen handlar om barn, man kan inte vara i mataffären, prata med grannen, umgås med vänner, gå på stan, vara på föreläsningar utan att barn kommer upp. Nu är man inte ens skyddad i sitt eget hem. Var på en föreläsning idag om karriärvägledning. Föreläsaren har en sådan där fin rund mage. Jättefint och kul för henne! Sitter hemma och mår riktigt bra, har hunnit med mycket som har legat ett tag. Då ringer det på dörren och det är två representanter från kommunen. De skulle bara informera om att huset som husföretaget inte får sålt, tre hus från oss, ska användas som dagis till 15 ettåringar. Precis som om jag bryr mig! Men självklart ska det springa gulliga ettåringar här på gatan och förpesta min vardag ännu mer. Usch va jag låter hemsk men jag känner att jag måste få känna så.

Precis när vi hade varit på RMC och fått det tråkiga beskedet för ett par veckor grät jag för ingenting. Nu när det gått ett par veckor skrattar jag bara åt alla som nämner barn i vår omgivning. Finns det ingenting vi kan använda samtalstiden till? Bitter, ja lite faktiskt!

Är lite rädd att jag ska gråta till allt igen nu när vi ska till RMC i mitten av december. Men jag vill tro att jag är starkare denna gång. Det känns på något sätt som man har accepterat förloppet.

Det känns också lite tryggare då vi har satt igång adoptionsprocessen. Vi vill inte stå där efter ett visst antal IVF och då börja med adoption. Vi känner att vi kör två parallella spår och försöker komma på föräldrarutbildningen till våren. Vi måste ju ändå gå den. Vi ska bara välja organisation och ställa oss i kö också.

Mycket tankar men samtidigt händer mycket också.

Inte bra

Varför mår jag som jag mår? Jag vill inte må såhär. Om någon person råkar säga fel sak vid fel tillfälle så börjar jag hänga, jag orkar inte vara sådan. Men jag orkar inte heller hålla uppe en fasad. Jag har kort stubin, inget tålamod och humörsvängningar utan dess like. Undra hur det kommer vara om vi ska göra behandling inför IVF? Vågar inte ens tänka på det. Jag behöver ett jobb nu känner jag för attt få komma ut och träffa lite folk. Jag sa upp mig själv för från en hemsk arbetsplats, dock saknar jag mina arbetsuppgifter och kunder. Det var de som gjorde att jag gick upp varje dag, inte mina hemska kollegor eller stället som jag jobbade på. eftersom hälsan måste gå före sa jag upp mig. Men det är inte bra att bara gå hemma heller. Nu är det dags tycker jag att få komma på intervju på någon av de 30 jobben man sökt.

Vi har fått tid till RMC i linköping. Usch ser inte fram emot det egentligen. Berättar mer om det en annan gång. Nu ska jag försöka pigga upp mig lite med att gå och baka.

Det handlar om mig, inte dig…

Dagarna går långsamt fast ändå fort. Dagarna efter besöket på RMC har varit fruktansvärda. Jag kommer inte ut ur bubblan även om jag vill. Helgen gick bra för då var mannen hemma men att vara själv på dagarna är fruktansvärt. Innan jag kommer upp på morgonen, ligger och surfar runt på olika bloggsidor och mår ännu dåligare, kokar en kopp kaffe och läser tidningen. På tidningsomslaget finns en bild på massa småbarn, jamen självklart, vad ska tidningen annars skriva om. Pappa ringer och för än gång skull gråter han. Jag har kommit innanför hans hårda skal. Tråkigt bara att man måste genomlida ett helvete och förklara så otroligt mycket innan den hårda ytan skalas av. Samtidigt som det var ett jobbigt samtal var det ett bra samtal. Jag har inte svarat där de ringt de två sista dagarna. Jag har inte orkat. Det har ingenting med dom att göra, jag har inte orkat prata med någon. Jag vill bara vara bitter och sörja ett par dagar själv. Pratar jag med någon under dessa dagar så återhämtar jag mig inte alls på flera veckor. Jag måste liksom acceptera läget just nu innan jag kan börja prata med någon utomstående om det. Jag vill analysera själv, vara anonym och läsa runt lite för att sedan vara beredd för omvärlden. Varför? Inget självklart svar på det men det kan vara det där hårda skalet som jag ärvt från far. Duktiga flickan som inte ska visa sig svag utåt. Klampar då någon in innan dessa dagarna är över, blir det inte bra. Det handlar inte om någon annan än mig själv. Låt mig vara egoistisk och bitter för att sedan ska kunna få ha dagar där jag skrattar och ler. Hur många dagar är det då, ingen aning! Jag har inte sagt att det är lätt att tillfredsställa mig, helt plötsligt kan jag explodera. Men det som är viktigt då är att veta att det handlar om MIG, inte om dig.

Sån är jag…