…då är man inte stor. Då är man en liten myra som känner sig hjälplös på marken. Vem som helst kan trampa på en och du har inget motstånd. Mitt i sommaren, mitt i all kaos skulle de komma ett litet knyte till oss. Tankarna fladdrade iväg hur det skulle vara att bli tvåbarnsmamma. Hur skulle vi göra med föräldraledigheten denna gång och hur skulle vår dotter fortfarande få lika mycket uppmärksamhet som tidigare? Många frågor och många tankar, förväntansfulla. Nu i efterhand, tog vi det för givet. Jag var ju gravid, vad skulle kunna hända? Julen gick och vi hade en inplanerad skidsemester. Lyckan var total, vi var ju tvungna att berätta för de vi åkte med, de fattade ju annars ändå eftersom jag inte drack någonting. V. 10, det var tidigt men vad kunde gå fel? Jag mådde inte så bra, hade illamående liksom förra gången, men denna gången var det en lite annorlunda illamående. Jag hade migrän, kunde inte titta på tv och blev fruktansvärt trött framför datorn på jobbet. Inskrivningen hos MVC flöt på och barnmorskan ville egentligen sjukskriva mig med tanke på min migrän men jag tackade nej. Det hade blivit lite bättre. Vi hade ett RUL i v. 14, rätt sent men eftersom mannen var bortrest veckan innan och jag vill ha med honom så fick det bli i v. 14. Magen hade inte växt så mycket, men det var inget som jag tänkte så jättemycket på eftersom jag hade alla gravidsymtom och inga blödningar. Jag hade haft lite rosa på pappret i v. 6 vilket oroade mig lite då men tänkte att jag bara är nojjig. Jag hade inte en enda blödning med dottern men jag valde att inte kolla upp det eftersom jag nästan räknade med att de skulle säga att det är vanligt.
Förväntansfulla gick vi då upp till vårt första RUL. Under de kommande 5 minuterna skulle allt ta en ny vändning. Den kalla barnmorskan lät meddela att hon inte kunde säga någonting förrän hon tittat ordentligt om hjärtat slog. VAA? Vaddå slå? Det är klart hjärtat slår?! Men jag såg, jag förstod. Jag förstod på hennes tonläge, på det orörliga lilla fostret på skärmen, på sköterskans inkallade av en annan personel som inte ens hälsade när hon kom in. Det fanns inget liv i magen. hjärtat hade stannat. De trodde i v. 10. Missed abortion kallas det visst. Sköterskan gick på rutin, inte känsla och körde ut oss. Gav oss en tid för abort dagen efter och sa hejdå. Vi var i total chock! Det ingick inte i vår plan att hjärtat inte skulle slå. Vi skulle åka tillbaka till jobben sen och meddela att vi skulle ha barn i augusti. Istället fick vi åka hem med ett dött foster i magen och med noll information om vad som ska hända. Vi fick söka alla information själv och ringa till vår egen MVC som har så stort hjärta och försökte hjälpa till så gott de kunde. Aborten skulle ske dagen efter. Jag blev inlagd. 30 timmar efter beskedet fick vi äntligen besked om hur det fungerar och hur kroppen kommer att fungera under och efter. Vi fick också efter 30 timmar i totalt chocktillstånd erbjudande om kurator. Men då hade vi insett faktum och fått veta det mesta så då hade vi inte behovet. Det hade vi haft 30 timmar innan. Jag har inte anmält dom, har inte orkat.
Det tog nästan 2 månader innan kroppen var helt återställd. Under dessa månader kom vi fram till att vi vill försöka igen även om samma sak kan hända igen. Vi har därför reserverat två försök till med samma donator. Där sprack den planen på en solsemester. Men vi kan åka nästa år.
Vi väntar på dig 