Jag slutade mitt jobb 1 1/2 vecka innan BF. Jag mådde bra med tanke på omständigheterna men jag hade blivit tröttare och det hade blivit tyngre. Det var en inte så konstigt jag var ändå i vecka 39. Men det var skönt att vara hemma följande vecka för då fick jag ont i ischiasen igen och jag började bli trött. Så det var helt rätt tid att gå hem. Jag är ändå imponerad av mig själv att jag klarade jobba så länge, det var skönt också så jag inte bara gick hemma och kände efter hela tiden hur jag mådde.
Veckan gick och fredagen kom. Allt kändes bra och jag tyckte det var skönt att det var ett par dagar till innan Lill*n skulle komma. Vi planerade ett litet projekt hemma och skulle åka på lördagen och inhandla allt. Vi kom dock inte så långt. Jag gick och la mig runt 23 på kvällen och hade inga känningar alls. Vaknar runt 02 av att det är något som gör ont som mensvärk och sedan ebbar ut. Jag är lite yrvaken och somnar om igen men känner långt borta i sömnen att värken kommer lite då och då. Jag inser inte först va det är utan går upp på toa. Dock förstår jag sedan att detta inte är sammandragningar utan riktiga värkar. Jag stannar uppe och går runt. Jag klockar värkarna och de är väldigt oregelbundna. Allt från 3-10 min mellan varje. JAg värmer vetekudden och stoppar ner den vid ländryggen. Det är riktigt skönt. Jag går runt hela tiden. Jag har hört från en kollega att hon hade varit uppe och gått hela tiden eftersom det gjorde mer ont att ligga eller sitta ner när värkarna kom. Det stämde verkligen på mig också så jag tyckte bara det var skönt att lunka runt mellan kök, vardagsrum och tvättstuga 🙂 Jag värmde vetekudden en gång till. Sedan var kl. 5, då väckte jag mannen och sa att det nog är dags. Han blev lite chockade men fann sig väldigt fort. Sen fortsatte jag gå runt. Vi åt frukost, borstade tänderna och tittade i tidningen mellan värkarna. Allt var som vanligt, bara det att var 5:e minut (ca) kom mannen springande och fungerade som en mjuk stolpe som jag kunde luta mig mot. Kunskaperna från gravidyogan använde jag hela tiden. Trodde aldrig att jag skulle komma ihåg det men återigen är jag grymt imponerad av hur jag hanterade smärtan och använde mig av andningen. Den hjälpte mig verkligen att fokusera. Jag fokuserade på andningen och inte på smärtan.
Jag kände inte att jag behövde ringa till förlossningen eftersom jag hade kontrollen och värkarna var bara 5 minuter emellan. Men vid kl. 8 kom det blod i trosan och då blev jag lite mer bekymrad. Jag hade inte blött en strimma blod under 9 mån så jag ringde till förlossningen. Jag fick prata med en jättetrevlig tjej och hon trodde det var slemproppen eller teckningsblödning. Hon tyckte vi skulle komma in vid 9 så kunde hon titta och känna och kanske skicka hem oss igen. Vi förberedde oss och åkte. Jag hade väl ca. 3-4 värkar under resan in och jag tänkte för mig själv att de ska inte skicka hem mig för jag vill inte åka bil igen med värkar 🙂 Jag trodde inte att de skulle skicka hem mig heller eftersom jag hade en känsla att jag var nära. Man känner det även om man inte har fött barn innan. Jag hade läst mycket om hur en förlossning fungerar (ett tips jag fått) så jag kände igen alla faser och hur det skulle kännas. Jag förstod själv att det måste ha gått snabbt då värkarna börjat vid 3 och det redan vid 9 var 3-4 min mellan. Vi kom in och jag hade svårt att gå då det gjorde ont, inte värkont mellan värkarna men jag var ändå öm på nåt sätt (som träningsvärk). Vi fick komma in i ett undersökningsrum och blev bemötta av undersköterskan. Hon satte CTG men jag kunde inte ligga ner utan fick sitta så att jag lätt kunde resa mig upp mot mannen när värkarna kom. Nu var de kraftigare också och detta märkte nog undersköterskan för jag fick känslan att hon inte trodde de var så intensiva när vi kom in utan tänkte nog att hon skulle kolla CTG och sedan skicka hem oss igen. Men så var inte fallet 🙂
Vi väntar på dig 