Bitter och överraskad reaktion

När vi var mitt uppe i allt, all misär med barnskaffandet så kände jag mig bitter och kränkt när det pratades om barn och hur underbara dessa mirakel är. När jag fick reda på att någon var gravid blev jag också bitter och ville absolut inte prata om det, ibland kände jag att jag vill nedvärdera dessa folk. Man kan bara till 100% förstå om man varit där själv annars ser man det som väldigt egoistiskt. Och det är just vad det är men för oss som upplever livet orättvist i just barnskaffande tar egoism överhand och är som en försvarsmekanism i de många och långa svåra stunder vi går igenom. Det är också därför dom man väljer de personer man vill berätta för och dela stunderna med. Dessa personer måste kunna ta att vi är egoistiska och inte döma oss för det. Det har tyvärr hänt, det har jag skrivit om innan, och då blir det en tuff process då man har ännu en situation att hantera och behärska. Bitterhet, egoism är starka egenskaper som kommer upp till ytan igen då och man blir anklagad för både det ena och det andra. I själva verket är det en barikad av försvar som byggs upp för att klara verkligheten men istället för att få stöttning blir man nertrampad och flyter sakta under ytan igen. Och detta på grund av okunskap och saknad av lyhördhet och medkänsla som vi skulle behövt mest.
Sen vi fick beskedet om att vi var gravida har vi levt i ett lyckorus, i alla fall de sista veckorna, innan dess tror ja inte vi har förstått att vi verkligen är på tjocken. Det har varit så overkligt, svårt att ta på och just den känslan ”inte ska väl vi få barn”. Men då är det bara att titta ner på magen, vara i närheten av kaffe eller te så har ja fått bekräftat att det är visst så, vi är gravida och barnet mår väldigt bra i magen. Jag har känt lycka och rättvisa. Vi ska bli föräldrar och mina föräldrar ska bli morföräldrar för första gången. De har känt lycka och är så glada för detta!
Om allt hade stannat där så hade vi fortfarande känt fullständig lycka. Men första dagen vi kommer till mina föräldrar, på julafton, får jag reda på något som jag inte alls är beredd på. Min minsta bror tar mig till sidan sent julaftonskväll och berättar att han och hans flickvän ska ha barn. Jag blir helt förlamad. Eller inte förlamad men sådär pokerfejs. Jag utbrister ju inte speciellt i glädjerop utan blir mer avvaktande. Han säger att han inte visste hur han skulle berätta eftersom han inte ville förstöra min lycka. Jag frågade om det var planerat och där kom nästa käftsmäll. Nä, det var det ju inte, hon hade dessutom ätit p-piller. Detta gjorde att de inte riktigt visste i vilken vecka hon är i. Men de trodde att de var 2 månader efter oss. Japp. Så så är det! Bara sådär. Min bror ska också ha barn 2013, två månader efter oss. Mamma och pappa ska inte bara bli mormor och morfar utan även farmor och farfar. Japp!

Självklart klarade jag att få ur mig ”då får jag gratulera”, men mer vad det inte. Jag gick sedan in och satt ner tillsammans med övriga i sådär 10 min sen sa jag, gonatt. Jag klarade det inte längre. Känslorna är kluvna. Känslan av egoism är stor. Vi har försökt så länge och vi har sett fram emot detta så mycket att få bli föräldrar och berätta för våra föräldrar. De har också glatt sig och min mamma köper kläder efter kläder till skatten som inte kommit ännu. Jag har sett fram emot att mitt barn kommer vara medelpunkten hos mormor och morfar och ha två morbrödrar som älskar barn. Jag såg fram emot en sommar där vi fick vara en familj där jag fick vara mamma och inte någon annan. Jag såg fram emot en jul där vår skatt står i centrum och där skatten faktiskt får bestämma tempot. Jag såg fram emot allt detta, att vara dottern som fick barn först i familjen och där alla kunde glädjas åt detta som alla längtat efter så mycket.

Jag kan inte låta bli att bli så ledsen och besviken för så kommer det inte att bli nu. Nu kommer denna hemska, utnyttjande 21-åriga tjej som tror hon är så j-la duktig, kan allt och har all livserfarenhet. Hon är arbetslös, lever på min bror, de har varit tillsammans i 1 1/2 år och min bror har själv sagt att han inte litar på henne. Och nu ska de ha barn. Fattar de vad han ger sig in på? Jag vet att han inte gör det. Och jag vet att hin inte gör det heller. De kan inte ens ta hand om sig själva, hur kan de då kunna ta hand om ett litet barn? Men det är ju just det som jag tänker på. Min mamma finns alltid. Hon kan säga till mig att hon inte kan glädjas åt dom så som hon gör åt oss, hon kan säga att flickvännen inte betyder något eller att de ändå inte kommer att få så mycket hjälp eller att så fort jag kommer ner till dom, så kommer de självklart inte vara där hela tiden. Men jag vet. Jag vet hur det har varit tills nu. Ord är en sak, handling en annan. Jag gjorde ett inlägg för drygt ett år sedan när vi precis hade fått svart på vitt. Jag läste detta strax efter min bror berättat och hon har verkligen inte blivit mindre synlig. Min far han bara skyddar henne oavsett vad vi pratar om. Min man och han pratade om detta när de var ensamma och min man sa det att far bara försvarar henne hela tiden. Han har ingen förståelse alls för vår situation. I alla fall inget som han visar eller berättar. Det är fortfarande så synd om flickvännen. Jo just det, hon berättade för min man också i fredags bara så där att hon skulle få Emmaljungavagn med vitt läder av sin far(det fanns bara 300 sådana, det var en speciell utgåva), kostade ungefär 10 000kr. Min man satt som förstelnad och visste liksom inte riktigt vad han skulle säga eftersom hon bara antog att min bror berättat för mig och jag sedan berättat för min man att de väntar barn. Mig har de inte pratat med sen julafton om detta. Stämningen är krystad, minst sagt. Hon sa också till min man att det var svårt för dom, framförallt för min bror för de visste inte hur de skulle berätta för mig, de ville liksom inte ta glädjen ifrån mig. Nej, men då lägger vi upp det så att min bror berättar första kvällen vi är nere för mig, ute på trappan, själv. Och sedan så, ja vad händer sen? Ska jag berätta för min man och sedan ska vi gå till flickvännen och gratuelera eller vad förväntas av oss? Min mor sa att hon tyckte jag skulle prata med min bror igen, för hon sa också att han hade haft det svårt och inte visste hur han skulle berätta för mig. Ja sa att jag tänker inte ta upp någonting, vill han prata mer med mig så får han göra det. Det är detta som är så tråkigt när det läggs över på oss. Han berättar för mig och sedan ska jag gå och gratulera då eller? Vi har hanterat situationer i snart 3 års tid. Nu får det vara nog. Jag är trött på att folk lägger över saker på oss och sedan ska vi hantera det. Det är helt plötsligt upp till oss sedan att bemöta det och bemöter vi inte det, då är vi knäppgökar och stämningen blir helt knasig. Varför inte gör det lite lättare för oss då och samla ihop oss allihopa och berätta. Då är det ingen som behöver hantera någonting längre efter det. Vad förväntas nu?

Jag är ledsen och besviken, jag är arg och förbannad. Mest på flickvännen som tar all min lycka igen och återigen kommer att ta tid från mina föräldrar när vår lycka som nyblivna föräldrar är som störst. När vi behöver dom som mest igen då ska hon ha sitt oplanerade barn.

Livet är orättvist! Men jag fick ju i alla fall glädjas åt vår lycka i fem månader.

Gott nytt år, välkommen 2013!

Vecka 22 (21+4)

Vi har kommit till vecka 22. Helt otroligt! Ibland tänker jag fortfarande ”jag är verkligen gravid, eller är jag det?”. Jag tycker ibland att det inte kan vara sant. Har fortfarande svårt att föreställa mig ett litet barn i min famn. Att vi ska bli föräldrar. Jag kan inte heller låta bli att fundera kring om vi skulle fått barn när vi började försöka, hur hade vi varit då? Hade vi verkligen varit förberedda? Var va vi i livet då? HUr hade livet sett ut idag? Det är många frågor som svävar runt i mitt huvud då och då och jag tycker det är viktigt att tänka de tankarna också ibland. För då kan jag på något sätt vara mer tacksam för det vi har idag och för den ödmjukhet och omtanke jag känner inför livet som förälder. Inte bara som förälder utan även som medmänniska. Framförallt inför det så kallade ”barnskaffandet”.

Är vi redo då, min man och jag? Ja, det vet ingen, det får vi vänta med att se i april när skatten förhoppningsvis kommer ut. Jag känner mig redo, ibland i alla fall. Ibland tänker jag tankar som ” vad har jag gett mig in på”. Men de försvinner rätt snabbt eftersom de andra tankarna om längtan efter vår skatt är större. Min man däremot vet jag inte om han är redo. Jag tror att han kommer att inse vad det innebär (liksom jag till fullo) när väl vår skatt är här. Jag har i alla fall umgåtts, jobbat och lekt med barn sen jag var liten men min man vågar inte ens hålla ett spädbarn och är väldigt osäker bland barn. Jag hoppas han kommer att överösa vår skatt med pussar och gos. För det har han väldigt svårt för annars. Han är inte uppväxt med det alls.

Jag kan bli lite förvånad ibland och faktiskt också besviken att vi inte har tagit en enda bild. Nu gjorde jag det i helgen (finns här)  men varför vill inte min man dokumentera? Han myser heller aldrig med magen och han tar nästan aldrig på den. Jag skulle liksom vilja att han smörjer in och pratar med den och gosar. Men det är precis som att han inte vill eller att han glömmer att hans fru är gravid ibland. Lustigt! Jag är så ompysslande och sjunger vaggvisor för min lilla mage på vägen hem från jobbet, smörjer in magen och gosar med den varje kväll. Jag tycker det är mysigt att vara gravid. Hade hoppats att min man också hade tyckt det.  Men det kanske han gör, det är så synd bara att han inte visar det. Jag vet att han är glad och längtar tills vi ska träffa skatten.

Tvivel

Känner mig så frustrerad! Jag vill så gärna bli gravid och bli en flerbarnsfamilj. Men jag orkar inte driva allting själv! Jag har läst hos några andra att de känner likadant, ingen respons från mannen. Men varför? Jag förstår inte, det är ju inte jag som inte kan få barn. Varför måste jag hela tiden ligga på att vi ska ringa RMC, ta upp till diskussion när det känns mest rätt att börja behandlingen, påminna om alla saker i hemmet som måste göras, tvinga honom att lägga ner tid på sitt eget bröllop, ge förslag på att vi ska träffa vänner och bekanta. Jag orkar liksom inte längre driva allting! Kan inte bara någon komma till mig och säg ”jag tar hand om detta nu, låt det bara vara” och att det sedan blir gjort. Att rulla runt i sänghalmen var evigheter sedan och det finns liksom inget initiativ till det längre, varför? Och varför i herrans namn vill jag gifta mig med någon som inte är intresserad av vårt eget bröllop, att få barn och älska med sin fru?

Jag orkar inte längre hålla reda på allt och fixa och dona. Men då kommer vi stå utan bröllop, utan barn och socialt umgänge. Och det vill jag inte! Men var går gränsen? Varför fattar han inte att om ingenting blir gjort så händer ingenting. Vi kan liksom inte bara låta dagarna gå utan att göra det vi måste göra om vi vill åstadkomma något. Och jag kan inte göra allt, det går inte, inte om vi ska vara två i detta förhållandet. Jag börjar tvivla! Jag saknar min man som han va när jag träffade honom.

Längtan….

…efter den lilla bebisen som jag hoppas kommer till oss någongång. Jag längtar så det gör ont. Jag försöker att fylla mina tankar med andra saker för att slippa känna efter hur ont det gör att inte få ha en egen liten bebis i famnen. Jag försöker vara glad att jag har fått ett jobb, äntligen efter sex månader så har jag fått ett jobb. Det känns underbart. Det är som ett lugn som sprider sig när jag tänker på det. Men jag har så svårt för att hålla kvar den känslan av lugn. Det är så många andra tankar som vill in och förstöra den lugna och sköna känslan. Det är många som förklarar det med en elefant. Har läst vägen mot tre och FC bland annat hur de beskriver den här känslan av att ha elefanten sittandes vid sin sida och bara förgöra. Jag jobbar dagligen med att försöka få bort den j-la elefanten och bara försöka koncentrera mig på det positiva. Det är inte lätt. Känslan av att allt kommer att bli bra, bara vi får bli gravida och få en litet mirakel infinner sig. Dock är jag rädd för att det inte kommer att bli så. Livet är jobbigt att leva, men bara om jag vill att det ska vara jobbigt. Lätt att tänka så teoretiskt men f-n inte praktiskt. Livet är orättvist. Mina tankar går till min kära vän J som befinner sig helt själv i ett land långt hemifrån. Mina tankar går till Anna och hennes man som misslyckades med sina sista ägg i frysen. Samtidigt försöker jag låta mina tankar också fokusera på oss, min man och jag som har ett bra liv, innerst inne MEN där det finns en liten nyckel kvar att leta upp innan vi bli fulländade…nyckeln till miraklet!

 

 

Tankar & känslor

Vi har pratat mycket om det här med öppenhet kring donationen. För många som jag läser om är det självklart att det är öppet inför andra som en självklarhet. De känner inget hinder från att vara helt öppna med att alla i deras omgivning vet om att de har fått donatorinsemination. Vi tycker att det är lite läskigt att vara så öppna. Vi har pratat om fördelar och nackdelar med båda men vi känner att det så privat att vi inte vill gå ut med det. Vi vill inte bli stämplade som ”de där med donatorinsemination”. Samtidigt kommer det nog att bli svårt om barnet, mirakelbarnet, kommer bli likt pappa och det kommer kommentarer som ”han har pappas ögon” eller ” ja, h*n har ju i alla fall fått pappas envishet”. Hur känner man då när det verkligen inte kan ha skett? Kommer man bli sårad varje gång då eller kommer man att bara ”spela” med? Kommer man ens att tänka på det när vi väl har fått barn?

Är det någon som har erfarenhet från detta så får ni gärna dela med er?

Om vi inte berättar kommer ingen att veta hur mycket vi har kämpat och ännu mer hur min man har kämpat. De tror att det är vilket barn som helst och en självklarhet att vi skulle få barn. Jag vet inte om vi bryr oss eller inte om sådana saker. Svårt är bara förnamnet på alla känslor och tankar som dyker upp.

En lättnad

Igår var min svägerska över med familj. Äntligen fick vi till det. De har två fina flickor som var jättesnälla igår. Det blev god mat och mycket spel! När karlarna gick ut en sväng kom vi till att prata lite och kom helt plötsligt in på det här med barn. Då kunde jag inte hålla mig längre utan berättade att vi hade försökt länge och att vi har väldigt svårt att få barn. Jag nämnde inte vad det är för fel utan det få vara, vi vill inte gå in på det närmare. Hon hade förstått eftersom vi en gång för längesen frågade hur lång tid det hade tagit innan de fick första barnet. De väntade 1,5 år men gick aldrig någon utredning utan helg plötsligt blev de gravida. Snabbare gick det med nummer 2. Det kändes skönt att berätta på något sätt, hon är bra att prata med och förstår verkligen och sätter sig in i hur man har det. Jag o maken hade bestämt att vi skulle berätta någon gång för dom eftersom vi känner oss trygga med makens syster. Däremot skulle vi aldrig få för oss att berätta för hans bror och hans fru. De är så kalla och egocentriska vad det gäller broderns sida. Vi måste känna att vi kan få en förståelse och respons från de vi berättar för. De väljs med omsorg.

Kluven fortfarande om vi ska ringa Danmark eller vi ska vänta på vårt ”beteendesamtal” på RMC och se hur lång kön är. Får fundera vidare.

Energy

There comes a time in life when you have to let go of all the pointless drama & the people who create it & surrond yourself with people who make you laugh so hard that you forget the bad and focus solely on the good. After all, life is too short to be anything but happy.

Dessa visdomsord är så sanna. I mitt förra inlägg beskrev jag hur orkeslöst det är att ha med människor som tar energi att göra. Jag vill ha människor som skapar energi och som ger mig energi att leva, att njuta och att skratta. Mitt första steg idag har varit att rensa bort dessa människors närvaro i min närvaro. Facebook är en början där jag har tagit bort prenumerationer på vänners uppdateringar. Dessa bekräftelser och sanslöst onödiga uppdateringar skapar bara tankar i mitt huvud om hur mycket jag skulle kunnat hinna med om jag orkat, hur dålig jag känner mig som inte gjort något och hur dålig jag känner mig som inte blivit mamma än, när man ser alla bebisbilder och uppdateringar om amning och hur mycket mjölk som kom ut denna gången ur bröstet. Det är ett första steg att ta bort dessa uppdateringar. Om jag känner att det inte hjälper så tar jag bort mig helt från facebook. Nu tycker säkert några att varför jag ens har FB, men samtidigt vill jag ha kvar kontakter med vänner från andra sidan klotet. Jag måste börja någonstans och nu börjar jag här.

Är det någon som har tips på hur man mer kan jobba med sig själv för att finna ro med sig själv och inte låta människor som inte betyder något för en inte ta den platsen i ens närvaro som den just nu gör?

Svartsjuk ömsom ödmjuk, varför inte bara ödmjuk?

Jag har haft min bästa väninna på besök i helgen och det har varit så roligt. Vi har pratat lite om vår barnlöshet men det har känts helt naturligt. Det var skönt att berätta mer. Det kändes som vi har kommit närmare varandra, inte för det med barnlösheten utan bara allmänt. Känslan finns om att vi har större förståelse för varandras val och tankar. Det kändes bra att ha henne här. Det var en tjejhelg som jag mådde bra av och vi var till och med ute på lördagen. Det var längesen. Det blev en spontankväll med två av mina andra vänner här så vi gjode goda drinkar, tjattrade och bestämde oss för att gå ut. Det var skitskoj! Jag är glas att jag har så fina vänner. Det är dom som gör allting så lätt. I helgen har det inte funnits några svårigheter, tråkigheter eller bottenlägen, utan bara varit på topp. Så härligt! Lite adventsfika med tjejerna i går eftermiddags hanns också med. Lycka!

Jag har en konstig känsla dock i kroppen som jag inte kan släppa. Innan jag slutade på mitt förra jobb hade jag den då också. Då var det en person som påverkade mig så mycket som var min kollega att hela min existens påverkades av hennes sätt att vara, kommentarer och ageranden. allt jag gjorde tänkte jag, undra vad hon skulle gjort, eller vad hon sagt eller undra vad hon tycker om det. Det handlade om att jag inte tyckte om personen, så till den milda grad att jag avskydde henne men mina tankar kunde inte släppa henne. Jag slutade sedan på jobbet mycket på grund av henne och har sedan jobbat med att få henne ur tankarna och tycker väl att jag lyckats rätt bra. Nu har det hänt igen. Nu är det en person i släktet som jag inte tycker om. Hennes sätt att tycka, agera och styra sin familj mot hennes mans familj bara avskyr jag, så till den milda grad att jag inte kan släppa det ur tankarna. Jag vill inte att denna person ska ta så mycket utrymme i min hjärna för det tar energi.

Varför har jag det så? Jag vill tro att det är för att jag ser att människor blir sårade och att personer som står närmast inte ser saken på samma sätt och blir sårade långt senare. Jag vill höja min röst och bara ruska om henne och säga hur illa hon beter sig i sin tystnad men det går ju inte. Jag måste bara försöka släppa det och inte bry mig om denna människa. Vad har hon för rätt att vara i mitt huvud när hon vill? Nej, bort med henne!

Har därför köpt några böcker som jag tänkte jag skulle ha som kvällslektyr som handlar om energitjuvar, att välja glädje och att vara sig själv i mötet med andra människor. Det finns en bok till som handlar om svartsjukan, framförallt inom familjen och den tror jag skulle passa att ge i julklapp till en del i år. Vi har sett en sida hos en del släktingar som är hemsk med tanke på vad vi, framförallt min man fått utstå under många år. Lite uppmärksamhet från hans föräldrar i en vecka och syskonen krigar redan om när pappa ska komma och hälsa på dom. Det är hemskt att se. Vad hände med familjevänligheten och ödmjukheten? Usch och fy för svartsjuka!

Ser fram emot dessa böcker och kura ihop mig i sängen och läsa.

Fått tid för Rmc i Linköping också, ska dit i mitten på december för vidare utredning. Hoppas på en glad jul….eller?

Inte lätt…

Svärmor och ”svärfar” var över idag. Vi har nämnt för henne tidigare om att vi försöker men inte så mycket mer än så. Men det kommer inga frågor, inte ett uns till försök. Kommer hon inte ihåg, vågar hon inte ta upp det eller är det bara så att hon anser sig inte ha med det att göra? Eftersom mitt humör förändrades under tiden de var här eftersom ”svärfar” blivit morfar och han pratade glatt på om det, både i telefon med dottern och annars, så kände jag att mitt mod sjönk. Jag ville vara själv igen, jag ville att de skulle försvinna, gå utanför dörren en stund så att jag kunde gråta och skrika rätt ut. Men de stannade kvar, ovetandes om att hennes son försökt få barn i över 1 1/2 år. När de gått pratade jag och mannen om det. Vi bestämde oss för att berätta för dom nästa gång vi träffar dom. Vi måste, annars mår jag bara ännu sämre av att mitt humör sviktar som det gör. De vet ju inte varför det gör så och jag vill inte verka kall, otrevlig eller nonchalant.

Väntar på kallelsen till vårt andra besök på RMC. Skulle ske i mitten på december. Brevet måste komma i dagarna så att jag kan få ro med tankarna om att vi verkligen har en tid. En fortsättning på detta helvete. Snart mens också, vill inte, vill inte, vill inte!

Det handlar om mig, inte dig…

Dagarna går långsamt fast ändå fort. Dagarna efter besöket på RMC har varit fruktansvärda. Jag kommer inte ut ur bubblan även om jag vill. Helgen gick bra för då var mannen hemma men att vara själv på dagarna är fruktansvärt. Innan jag kommer upp på morgonen, ligger och surfar runt på olika bloggsidor och mår ännu dåligare, kokar en kopp kaffe och läser tidningen. På tidningsomslaget finns en bild på massa småbarn, jamen självklart, vad ska tidningen annars skriva om. Pappa ringer och för än gång skull gråter han. Jag har kommit innanför hans hårda skal. Tråkigt bara att man måste genomlida ett helvete och förklara så otroligt mycket innan den hårda ytan skalas av. Samtidigt som det var ett jobbigt samtal var det ett bra samtal. Jag har inte svarat där de ringt de två sista dagarna. Jag har inte orkat. Det har ingenting med dom att göra, jag har inte orkat prata med någon. Jag vill bara vara bitter och sörja ett par dagar själv. Pratar jag med någon under dessa dagar så återhämtar jag mig inte alls på flera veckor. Jag måste liksom acceptera läget just nu innan jag kan börja prata med någon utomstående om det. Jag vill analysera själv, vara anonym och läsa runt lite för att sedan vara beredd för omvärlden. Varför? Inget självklart svar på det men det kan vara det där hårda skalet som jag ärvt från far. Duktiga flickan som inte ska visa sig svag utåt. Klampar då någon in innan dessa dagarna är över, blir det inte bra. Det handlar inte om någon annan än mig själv. Låt mig vara egoistisk och bitter för att sedan ska kunna få ha dagar där jag skrattar och ler. Hur många dagar är det då, ingen aning! Jag har inte sagt att det är lätt att tillfredsställa mig, helt plötsligt kan jag explodera. Men det som är viktigt då är att veta att det handlar om MIG, inte om dig.

Sån är jag…