På´et igen…

Ordningen down under blev återställd (tror jag) förra månaden men vi ville vänta med en ytterligare insemination efter att jag i alla haft en normal cykel. Så denna månaden var det dags. Vi kontaktade ”banken” som skickade vår tank med det värdefulla innehållet till kliniken i Helsingör och meddelande läkaren där att vi troligen kommer i slutet på veckan. Jag testade varje morgon och eftermiddag. Jag har fått omslag på eftermiddagarna med insemination dagen efter tidigare då det har lyckats och omslag på morgonen med insemination på eftermiddagen när det inte lyckats. Därför hoppades jag på omslag på eftermiddagen. På fredagen kom det och jag fick boka en tid då kliniken egentligen är stängd på lördagen men läkaren rycker in ändå. Det är det bästa med att det är privat och inte i Sverige, de har förståelse och egna känslor för vad som genomgår. Javisst, de får massor av pengar för det också av oss, men faktum är att jag betalar hur mycket som helst för att slippa Sverige och svenska sjukvården när det kommer till barnlöshet. Och när det kommer till missfall och abort också för den delen. Den tryggheten och säkerheten jag känner med privatsjukvården är guld värd för mitt mentala mående är den svåra sits vi befinner oss i. Då vill man inte behöver bekymra sig om otrevliga och okänsliga personer som jobbar på fel plats vid fel tillfälle.

Nåja, nog om det. Vi gjorde insemination ca. 23 timmar efter omslag och det har lyckats både med dottern och förra gången jag blev gravid som dock resulterade i missed abortion i v. 14. Kanske att jag har haft omslag något senare på eftermiddagen då men å andra sidan vet jag inte det med säkerhet då jag testat på morgon och sedan inte förrän ca. 13.30. Nu testade jag redan kl. 11.

Känslan är kluven. Idag är det dag 8 efter insemination. Jag gick tillbaka i bloggen då jag blev gravid med dottern och läste att jag haft flytningar dagarna efter insemination och det brukar jag inte ha vid denna tid i cykeln, det brukar vara snustorrt. Det har jag denna gången också. Jag har också haft känningar i brösten, vilket jag inte tror att jag brukar ha heller. Känslan är att vi måste lyckas denna gång. Om testet visar gravid, kan vi dock ändå inte slappna av förrän vi varit på första ultraljudet och gått förbi vecka 14. Det är nästan hela sommaren det. Lång tid. På onsdag vet vi. Då har det inte gått två veckor men det är dagen (11 dagar efter insemination) som vi har tjuvtestat innan och det kommer vi att göra denna gången också. Tror jag, vi har inga test hemma så jag kanske bara ska vänta ut helgen och se om mensen kommer? Kan jag vara så kall? Tror inte det 🙂

När det oförutsedda händer…

…då är man inte stor. Då är man en liten myra som känner sig hjälplös på marken. Vem som helst kan trampa på en och du har inget motstånd. Mitt i sommaren, mitt i all kaos skulle de komma ett litet knyte till oss. Tankarna fladdrade iväg hur det skulle vara att bli tvåbarnsmamma. Hur skulle vi göra med föräldraledigheten denna gång och hur skulle vår dotter fortfarande få lika mycket uppmärksamhet som tidigare? Många frågor och många tankar, förväntansfulla. Nu i efterhand, tog vi det för givet. Jag var ju gravid, vad skulle kunna hända? Julen gick och vi hade en inplanerad skidsemester. Lyckan var total, vi var ju tvungna att berätta för de vi åkte med, de fattade ju annars ändå eftersom jag inte drack någonting. V. 10, det var tidigt men vad kunde gå fel? Jag mådde inte så bra, hade illamående liksom förra gången, men denna gången var det en lite annorlunda illamående. Jag hade migrän, kunde inte titta på tv och blev fruktansvärt trött framför datorn på jobbet. Inskrivningen hos MVC flöt på och barnmorskan ville egentligen sjukskriva mig med tanke på min migrän men jag tackade nej. Det hade blivit lite bättre. Vi hade ett RUL i v. 14, rätt sent men eftersom mannen var bortrest veckan innan och jag vill ha med honom så fick det bli i v. 14. Magen hade inte växt så mycket, men det var inget som jag tänkte så jättemycket på eftersom jag hade alla gravidsymtom och inga blödningar. Jag hade haft lite rosa på pappret i v. 6 vilket oroade mig lite då men tänkte att jag bara är nojjig. Jag hade inte en enda blödning med dottern men jag valde att inte kolla upp det eftersom jag nästan räknade med att de skulle säga att det är vanligt.

Förväntansfulla gick vi då upp till vårt första RUL. Under de kommande 5 minuterna skulle allt ta en ny vändning. Den kalla barnmorskan lät meddela att hon inte kunde säga någonting förrän hon tittat ordentligt om hjärtat slog. VAA? Vaddå slå? Det är klart hjärtat slår?! Men jag såg, jag förstod. Jag förstod på hennes tonläge, på det orörliga lilla fostret på skärmen, på sköterskans inkallade av en annan personel som inte ens hälsade när hon kom in. Det fanns inget liv i magen. hjärtat hade stannat. De trodde i v. 10. Missed abortion kallas det visst. Sköterskan gick på rutin, inte känsla och körde ut oss. Gav oss en tid för abort dagen efter och sa hejdå. Vi var i total chock! Det ingick inte i vår plan att hjärtat inte skulle slå. Vi skulle åka tillbaka till jobben sen och meddela att vi skulle ha barn i augusti. Istället fick vi åka hem med ett dött foster i magen och med noll information om vad som ska hända. Vi fick söka alla information själv och ringa till vår egen MVC som har så stort hjärta och försökte hjälpa till så gott de kunde. Aborten skulle ske dagen efter. Jag blev inlagd. 30 timmar efter beskedet fick vi äntligen besked om hur det fungerar och hur kroppen kommer att fungera under och efter. Vi fick också efter 30 timmar i totalt chocktillstånd erbjudande om kurator. Men då hade vi insett faktum och fått veta det mesta så då hade vi inte behovet. Det hade vi haft 30 timmar innan. Jag har inte anmält dom, har inte orkat.

Det tog nästan 2 månader innan kroppen var helt återställd. Under dessa månader kom vi fram till att vi vill försöka igen även om samma sak kan hända igen. Vi har därför reserverat två försök till med samma donator. Där sprack den planen på en solsemester. Men vi kan åka nästa år.