Hade liksom lite förlikat mig med att det inte gick första gången som vi önskade och kände mig lugn inför att inte kunna genomföra en insemination på kanske två månader nu. Humöret har varit på topp och vi har haft sköna dagar tillsammans, mannen och jag. Idag har varit en härlig dag, vi har varit ute hela dagen och fixat med vår trädgård. På eftermiddagen kommer svärfar på besök. Vi dricker en kopp kaffe och då säger han att mannens kusin har en liten kotte i magen. Jaha, men då va denna sköna dag över. Jag hade faktiskt anat det själv men det blir åp något sätt mer verkligt när någon annan säger att det verkligen är så. Svärfar är väl medveten om att vi inte kan få barn och ändå pratar han alltid om sina barnbarn och nu detta. Det var som om huvudet bara vändes neråt på mig. Tårarna börja komma och jag sä faktiskt att nu fick jag en dipp. Då sa han att det inte var meningen att det skulle bli så. Nä men då kanske man kan tänka på det innan. Problemet som svärfar har är att han kan inte prata om känslor och därmed vet vi inte om han verkligen har förstått att vi inte kan få barn på naturlig väg. Han bryr sig i alla fall inte om att vara smidig utan kläcker ur sig både det ena och det andra.
Så, toppendagen blev en dippdag och jag vill verkligen ingenting just nu. Eller ja, jag vill ju försöka igen om ett par dagar. Men vågar vi innan vår bröllopsdag. Tänk om jag blir sjuk igen som jag blev förra gången. Jag vill inte riskera något samtidigt som jag vill ha en liten kotte i magen.
Vi väntar på dig 