Tankar & känslor

Vi har pratat mycket om det här med öppenhet kring donationen. För många som jag läser om är det självklart att det är öppet inför andra som en självklarhet. De känner inget hinder från att vara helt öppna med att alla i deras omgivning vet om att de har fått donatorinsemination. Vi tycker att det är lite läskigt att vara så öppna. Vi har pratat om fördelar och nackdelar med båda men vi känner att det så privat att vi inte vill gå ut med det. Vi vill inte bli stämplade som ”de där med donatorinsemination”. Samtidigt kommer det nog att bli svårt om barnet, mirakelbarnet, kommer bli likt pappa och det kommer kommentarer som ”han har pappas ögon” eller ” ja, h*n har ju i alla fall fått pappas envishet”. Hur känner man då när det verkligen inte kan ha skett? Kommer man bli sårad varje gång då eller kommer man att bara ”spela” med? Kommer man ens att tänka på det när vi väl har fått barn?

Är det någon som har erfarenhet från detta så får ni gärna dela med er?

Om vi inte berättar kommer ingen att veta hur mycket vi har kämpat och ännu mer hur min man har kämpat. De tror att det är vilket barn som helst och en självklarhet att vi skulle få barn. Jag vet inte om vi bryr oss eller inte om sådana saker. Svårt är bara förnamnet på alla känslor och tankar som dyker upp.

Är det så enkelt?

Nja, nu pratar jag ju inte om livet i sig, för det vet vi alla att det är inte enkelt. Jag ringde Gyn Grönlund och fick prata med en trevlig man där. Han sa att om det inte är några problem med dig och de tester du har gjort s ringer du nästa gång du har ägglossning, bokar en tid nästkommande dag och vi inseminerar dig. Jaha, undra om det är så enkelt egentligen, eller ja, det är det ju men inte känslomässigt. Men jag orkar inte ventilera, analysera och spekulera hela tiden så det är väl bara och köra utan att tänka så j-la mycket. Bara gör´et!

Mannen får läsa igenom lite också så att han är insatt. Han ska ju bli pappa!  🙂 Vi skiter i det där med att planera så mycket och och försöka ha kontroll på allt. Vi har lovat varandra att det som händer det händer (bara så länge det är positivt).

När jag blir mamma och min man blir pappa, då ska vi behandla våra barn som enskilda individer och uppfostra dom att kunna ta hand om sig själva. De ska veta vad som är rätt och fel, kunna ta konsekvenserna av sina handlingar och berömma i medgång och stötta i motgång. Vi ska inte vara curlingföräldrar, fy för det! Jag är uppväxt med curlingföräldrar, skulle man ta ett snedsprång så finns mamma eller pappa där och räddar upp situationen. På så sätt vet vi aldrig vad som kan gå snett vid olika situationer och vi kan heller inte ta konsekvenser av vårt handlande eftersom de redan har gjort det. Vad har det lett till? Jo att idag är jag alltid ovän med mamma och pappa eftersom de ska lägga sig i allt. Precis allt! De ska också gå emellan och medla mellan oss syskon eftersom de anser att vi inte klarar av att prata eller genomföra något själva. Det är fruktansvärt jobbigt och jag hatar att bråka, särskilt när man har så mycket annat att tänka på. Det fanns ju en anledning till varför vi berättade för dom om vår ofrivilliga barnlöshet. De skulle stötta oss men det är som bortblåst i de lägen där den ofrivilliga barnlösheten inte är i fokus. Precis som om man är i balans bara för att man pratar om något annat.

Vi, jag och mannen, ska bli de bästa föräldrarna. Jag vill att mina barn säger om oss att ”Ni är världens bästa mamma och pappa för att ni kan prata med oss och för att ni alltid finns där, utan åsikter och kommentarer, utan bara ibland med en varm famn.

En lättnad

Igår var min svägerska över med familj. Äntligen fick vi till det. De har två fina flickor som var jättesnälla igår. Det blev god mat och mycket spel! När karlarna gick ut en sväng kom vi till att prata lite och kom helt plötsligt in på det här med barn. Då kunde jag inte hålla mig längre utan berättade att vi hade försökt länge och att vi har väldigt svårt att få barn. Jag nämnde inte vad det är för fel utan det få vara, vi vill inte gå in på det närmare. Hon hade förstått eftersom vi en gång för längesen frågade hur lång tid det hade tagit innan de fick första barnet. De väntade 1,5 år men gick aldrig någon utredning utan helg plötsligt blev de gravida. Snabbare gick det med nummer 2. Det kändes skönt att berätta på något sätt, hon är bra att prata med och förstår verkligen och sätter sig in i hur man har det. Jag o maken hade bestämt att vi skulle berätta någon gång för dom eftersom vi känner oss trygga med makens syster. Däremot skulle vi aldrig få för oss att berätta för hans bror och hans fru. De är så kalla och egocentriska vad det gäller broderns sida. Vi måste känna att vi kan få en förståelse och respons från de vi berättar för. De väljs med omsorg.

Kluven fortfarande om vi ska ringa Danmark eller vi ska vänta på vårt ”beteendesamtal” på RMC och se hur lång kön är. Får fundera vidare.

Fin dokumentär

Om man vill se en fin dokumentär med vackra bilder så rekommenderar jag en serie som heter ”Livet i livmodern” som har visats på Axess nu i dagarna. Ni finner länken här.

I gång, i alla fall lite

Då har man börjat testa nu för att se när i cykeln jag har ÄL. Mest för att få lite koll inför inseminationen eller inseminationerna som kommer nu under 2012, förhoppningsvis. Vi vet inte så mycket ännu mer än att vi ska till RMC för att bli godkända som blivande föräldrar. Helt otroligt att det måste till ett sådant samtal. Vad lättare allt hade varit om man hade velat gå ut på krogen. Jag, som enligt alla tester, kan bli gravid naturligt måste godkännas. Varför ska det vara så omständigt, skulle vi inte kunna träffa några där vi bor istället? Vi har ju inte den närmsta vägen heller till RMC så det tar en hel dag nästan. Nu när jag inte jobbar går det ju bra då mannen har ett flexibelt arbete men om  jag skulle få något jobb nu till våren vet jag inte hur det ska gå. Det är konstigt, man försöker planera livet, ha kontroll för att allt ska flyta på bra men nu kommer allt på en och samma gång. Vi har sagt att det som vill komma det får komma nu, vi ska inte försöka styra livet längre. Skulle vi bli med barn och jag är gravid under vårt bröllop och jag får ett jobb nu snart, då får det hända. Det skulle ju egentligen vara helt fantastiskt, eller hur? Gravid och få ett jobb. Det är ju det jag önskar mig OCH bli fru. Vad klagar jag på?

Undrar hur lång tid vi måste stå i kö för DI? Vi har funderat mycket på Danmark och kanske sticka emellan med något besök där men kanske vi ändå ska vänta för att se när vi kan komma till för DI i Sverige. Vi blir ju inte yngre och vi har väntat länge, varför vänta ännu längre? Samtidigt varför inte vänta nu på Sverige och se när de kan hjälpa oss? Jag tror att det beror på kötiden. Visar det sig att det kommer att vara upp till ett år då kommer vi att åka över. Det kommer vi ju att få reda på om ett par veckor.