Monthly Archives: december 2012

Vecka 23 och snart jul

Posted by vivantarpadig in Ofrivilligt barnlös

I torsdags gick vi in i vecka 23. Mindre än hälften kvar. Kanske snart dags att börja tänka på allt praktiskt. Men ja vet inte var ja ska börja, de e så mycket med försäkringskassa, ledighet, vagn och tillbehör. Jag tänker att det kan ja ordna sen. Men sen kommer rätt snabbt. Vecka 23 kom rätt snabbt:)
Efter jul ska ja sätta mig ner och ta tag i de praktiska detaljerna. Nu är de jul och då ska vi njuta av lugnet och myset som omger oss. Vi åker till min familj på julaftonsmorgon. Jag längtar efter mys och den där familjära, härliga stämningen som vi får där. Inga fasader, ingen oäkta omtanke utan kärlek, lugn och ro. Men först ska vi ta oss igenom lilljulafton med mannens syskon. Vi pratar inte med dom och detta året har vi bara köpt julklappar till hans mor. Relationen med hans syskon är inte bra och vi vet inte vad som hänt egentligen. Han har pratat med broren för vi vill reda ut vad det än är som gör att de inte längre vill fira födelsedagar, prata med oss m.m. Under mer än ett år har det gått och vi misstänker svartsjuka. Mot vad vet ja inte för de har två dina barn, numera hus, är gifta sen länge tillbaka och sin familj på nära avstånd. Men något har gjort att brorens fru inte tilltalar oss, vänder sin familj emot oss och även sin man trots art han har pratat med oss under året. Det är väldigt intressant då han verkligen pratar och umgås med oss men när han pratar och försöker reda ut med sin bror anklagar han mig för att vara sur på dom och att dom bara kan prata med min man för de har ingenting gemensamt med mig. Detta samtidigt som han en vecka efter detta utlåtande står och pratar med mig i ett köpcenter som om ingenting hade hänt. Förstår ni varför jag är kluven på hur jag ska agera på söndag. Hur ska jag vara? Vi förstår att han springer sin frus ärende men hur kan man fördärva sin relation med sin familj på det sättet? Det gör ont i mig hur min mans familj tar varandra för givet. Det är sådana stunder som gör att ja längtar så mycket hem till min familj, de bor 20 mil bort men vi träffar och pratar med dom mer än vad vi gör med mannens familj som bor 20 min bort. Tråkigt men sant! Tråkigare nu också när vi ska få barn. Men vi väljer att vara lyckliga och se och umgås med de familjemedlemmar och goa vänner som vill umgås med oss och som ser vår vänskap och kärlek som en gåva. Våra skavanker får dom på köpet liksom vi får deras och det är just dessa skavanker som gör vår relation så givande. Vi lär oss, bryr oss och tycker om varandra på ett respektfullt sätt och som gör att vi kommer vidare i livet med nya erfarenheter. Nya erfarenheter som har stötts och blötts med de bästa runtomkring sig. Kan vi då begära att vi ska få leva i en bättre tillvaro?

Vecka 22 (21+4)

Posted by vivantarpadig in Drömmar, Glädje, Gravid, Ofrivilligt barnlös, Relationer, Vardag

Vi har kommit till vecka 22. Helt otroligt! Ibland tänker jag fortfarande ”jag är verkligen gravid, eller är jag det?”. Jag tycker ibland att det inte kan vara sant. Har fortfarande svårt att föreställa mig ett litet barn i min famn. Att vi ska bli föräldrar. Jag kan inte heller låta bli att fundera kring om vi skulle fått barn när vi började försöka, hur hade vi varit då? Hade vi verkligen varit förberedda? Var va vi i livet då? HUr hade livet sett ut idag? Det är många frågor som svävar runt i mitt huvud då och då och jag tycker det är viktigt att tänka de tankarna också ibland. För då kan jag på något sätt vara mer tacksam för det vi har idag och för den ödmjukhet och omtanke jag känner inför livet som förälder. Inte bara som förälder utan även som medmänniska. Framförallt inför det så kallade ”barnskaffandet”.

Är vi redo då, min man och jag? Ja, det vet ingen, det får vi vänta med att se i april när skatten förhoppningsvis kommer ut. Jag känner mig redo, ibland i alla fall. Ibland tänker jag tankar som ” vad har jag gett mig in på”. Men de försvinner rätt snabbt eftersom de andra tankarna om längtan efter vår skatt är större. Min man däremot vet jag inte om han är redo. Jag tror att han kommer att inse vad det innebär (liksom jag till fullo) när väl vår skatt är här. Jag har i alla fall umgåtts, jobbat och lekt med barn sen jag var liten men min man vågar inte ens hålla ett spädbarn och är väldigt osäker bland barn. Jag hoppas han kommer att överösa vår skatt med pussar och gos. För det har han väldigt svårt för annars. Han är inte uppväxt med det alls.

Jag kan bli lite förvånad ibland och faktiskt också besviken att vi inte har tagit en enda bild. Nu gjorde jag det i helgen (finns här)  men varför vill inte min man dokumentera? Han myser heller aldrig med magen och han tar nästan aldrig på den. Jag skulle liksom vilja att han smörjer in och pratar med den och gosar. Men det är precis som att han inte vill eller att han glömmer att hans fru är gravid ibland. Lustigt! Jag är så ompysslande och sjunger vaggvisor för min lilla mage på vägen hem från jobbet, smörjer in magen och gosar med den varje kväll. Jag tycker det är mysigt att vara gravid. Hade hoppats att min man också hade tyckt det.  Men det kanske han gör, det är så synd bara att han inte visar det. Jag vet att han är glad och längtar tills vi ska träffa skatten.

Vecka 20

Posted by vivantarpadig in Gravid

Tiden går sin gilla gång och magen växer så det knakar. Den sista veckan har det börjat synas riktigt och nu känns det som att jag är gravid 🙂 Vill ha lite större mage så jag kan gosa med den riktigt, men jag ska väl inte säga för mycket för sen i slutet så kommer jag väl vara trött på den när jag blir mer och mer otymplig…haha.

I torsdags gick vi in i vecka 20, det betyder att vi är nu idag i vecka 20 (19+4). Halvvägs. Det känns spännande, tiden har gått så fort och den kommer väl antagligen gå fortare nu fram till jul. Vi var på vårt andra och sista RUL i torsdags. Allt såg så fint ut och barnmorskan tyckte vi skulle släppa alla orostankar och bara njuta. Ja, ja säger jag, lättare sagt än gjort. Hjärtat har 4 kamrar, huvudet 2 hjärnhalvor, ådrorna till hjärtat och diafragman så fin ut. 10 fingrar och 10 tår men mellan benen vet vi ingenting ännu. Jag var lite kluven men jag bestämde mig när jag låg där att, nä, jag vill att det ska bli en överraskning.

Annars mår jag bra, lite trötthet och hunger men annars ok. Jag måste nog bara sluta äta allt gottegrisarna äter för annars kommer jag få en 5 kg bebis och en kropp efteråt som inte kommer vara den lättaste att göra smal igen. Men det är ju också något som är lättare sagt än gjort…speciellt nu i juletid.