Vi tänker ju oss att vi vill ha ett syskon till prinsessan. Jag vill nog inte bli gravid redan då jag vill ha första året själv med henne och se hennes utveckling på lugn basis. Man vet ju aldrig hur en graviditet blir och om vi lyckas lika bra som sist. Så därför har vi hört av oss till Danmark och reserverat av samma donator så att det blir helsyskon. Det vill vi i första hand. Det kostar en del att reservera men det är det helt klart värt för att få ett helsyskon. Så kanske till nästa sommar gör vi ett försök. Vi får se hur vi känner då. Vi blir ju inte yngre och jag måste nog komma igång med lite träning så att min kropp mår bra igen. Den mår inte bra. Jag är öm, stel och allmänt trött i kroppen. Vad ska till för att jag ska ta mig till gymmet? Hade varit skönt att ha någon som kan pushar en och får iväg en. Det behöver ju inte vara någon som är med och tränar utan som pushar mig och säger, ”nu tar jag Prinsessan, så sticker du och tränar” eller ”jag tar tvätten, disken, lagar maten, städar m.m så du kan träna med gott samvete 1 timme.” Det är ju just bara det det handlar om, 1 timme. Önskar jag bodde nära mina föräldrar så jag bara kunde lämnat prinsessan hos dom som så gärna vill träffa henne ofta och vill hjälpa mig/avlasta mig lite. Längtan är stor att flytta hemåt, jag saknar ”hemma” oftare och oftare. Igår fyllde min farmor år och alla va där utom jag. Det känns ibland. Jag vill bo nära dom som bryr sig och som inte är så upptagna med sina egna liv utan faktiskt bryr sig om sina egna. Jag vill ha kärlek och omtanke i vardagen från familjen. Jag vill ha någon som faktiskt ser på mig och säger, ”jag tar detta nu, så får du göra vad du vill en stund”.
Drömmen om att flytta hemåt får inte vara för långt borta.
Vi väntar på dig 