Ruvare

Jaha, då vag jag ruvare. Trodde aldrig att jag skulle få säga det. Men det är sant, trots att jag inte kan tro det riktigt. Inseminationen gick bra och det känns inget konstigt. Vilket bekymrar mig lite. Ska det inte kännas något? Men det är typiskt mig, jag är så skeptiskt till allt. Nu ska jag försöka se ljust på detta och inte fundera så mycket på det. Läkaren sa att vi skulle ta ett test om fjorton dagar, vilket betyder 2 maj. Men mensen kan ju komma innan dess. Oj, där va jag skeptisk igen 🙂 Nu väntar mig med spänning på att få göra testet och se om vi lyckas på första försöket.

Håll tummarna!

Ont och sjuk

Jag vet inte om det är behandlingen som gör att jag känner mig sjuk eller jag hade varit det ändå. Vaknade i morse med ont i halsen och sjukdomskänslan har bara ökat för varje timme. I morse fick jag icke omslag till glad gubbe, så det blev ett samtal till rmc. Spruta ovitrelle togs i förmiddags, det gick ätter än vad jag trodde. Nålen var så liten. Vi fick tid i morgon på förmiddagen för insemination. Kan inte riktigt fatta det, att vi ska faktiskt insemineras. Men jag är rädd att min ägglossning redan varit, vet inte varför men bara en känsla. Vi får se i morgon. Att äggstockarna ger sig till känna har jag fått erfara, fasen vad ont det gör i magen, gravidmagen.

Men jag får väl inte klaga 🙂
Tur är i alla fall mitt i allt att jag känner mig sjuk redan idag för då tror folk att jag verkligen är sjuk i morgon när jag anmäler mig. Jag vill inte berätta något ännu. Precis börjat jobba på ett mammavik och sedan försöker vi få barn själva. Allt lite komiskt!

Mensvärk, eller vad?

Vaknade i morse och hade ont i ländryggen, så som det brukar värka när jag får mens. Men nu är det ägglossning på G så det var lite konstigt. Men testet i morse visade inget omslag så då hoppas vi på omslag i morgon för då blir det RMC på måndag. Något som slog var att jag skulle ju vilja kolla först om det har släppt något ägg här hon gynekologen innan vi åker till RMC. Det är ju liksom onödigt att åka 60 mil om jag inte har något ägg som släpp denna månaden. LH stegring kan ju förekomma även om jag inte har ägglossning? Någon som har tänkt så?

Test

Testet i morse visade ingen stegring, så det blir inget RMC i morgon i alla fall. Känns så overkligt att vi har börjat nu.
Ha en bra!

Oj…

…vad har vi gjort! Vad spännande, läskigt, oroligt, obekvämt, utlämnande och faktiskt helt fantastiskt! Vi har gått emot det vi sa att vi skulle göra. Idag har vi ringt RMC och meddelat start på vår första (och förhoppningsvis enda, förutom syskon) behandling. Idag kom mensen. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur spännande det hade varit att ringa till RMC, så jag ringde mannen och han sa, ja men då gör vi det. Vi skulle väntat till maj egentligen eftersom vi inte vill ”äventyra” vår bröllopsdag med illamående, kräkningar eller gud förbjude, blödningar. Men vi kan inte låta bli att ringa eftersom det är detta vi har kämpat för. Sen att allt ska hända på en och samma gång, det är liksom vår natur.

Men hur tar man hand om ett barn? Om allt fungerar som det ska, kommer vi bli gravida och få ett barn i januari. Men vi vet inte hur man gör. Är vi färdiga med livet-utan-barn och hur kommer det bli med allt annat som vi planerar med hus och allt? Alla dessa tankar tar så stor plats och bråkar med tanken om att vi faktiskt har fått en chans att få starta behandlingen idag. Vi är på väg nu. Vi är på väg att bli den där lilla familjen som vi så länge önskat. Men jag har så svårt för att se mig själv som förälder. Jag trodde att jag hade sett mig hela tiden som mamma men nu när det kanske kan bli verklighet, kommer känslorna farande och självförtroendet är på botten. Jag måste bli vuxen, men det är jag ju, ja men mer vuxen. Fast det är inte sant, jag är mer vuxen än många andra mammor. Jag kommer att bli en bra mamma, när jag blir mamma. och ja, vi längtar till att bli föräldrar, det bara känns så läskigt för det är en mark man inte trampat på innan.

På lördag tar jag min första pergotimetablett. Ska ta en sådan i fem dagar, sedan är det dags för VUL och sedan spruta. Hatar sprutor, mannen får ta den på mig, jag vägrar. Sedan förhoppningsvis infaller omslaget på stickan på en dag som inte heter söndag och då blir det RMC dagen därpå för insemination. Wish us luck!

Trött

Jag är så fruktansvärt trött. Jag vet inte varför egentligen. Känns så tråkigt för det är denna vecka som träningen har kommit igång. Man ska ju bli pigg av träning, inte trött. Somnade kl. 20 i soffan igår och gick sen in och lade mig och sov till 7 i morse. Har också precis sovit en liten stund nu på eftermiddagen. Trötthetskänslan är väl kanske inte så svår att förstå egentligen om jag tänker efter. Det har ju med mitt förra inlägg att göra. Jag blir trött för jag måste ha så mycket i huvudet. Det har lett till att jag i stället glömmer saker, kör fel när jag är ute med bilen, går fel, tappar saker och är allmänt likgiltig hemma. Jag vill inte vara sådan men samtidigt måste ju kroppen säga till någongång. Nu är det för mycket. Jag känner mig glad att när jag har klarat av en sak, då är det liksom check på den men då kommer jag på en annan sak som jag måste göra och då vänds lyckan till hopplöshet och ”aldrig klar”-känslan igen.

 

Jaha, och nu då…

Varför känner jag så här? Kan någon förklara för mig varför jag alltid ska komplicera till saker. VI har fått världens underbaraste chans men nu ska jag grubbla på ”tänk om”. Jag hatar det!

i början på veckan träffade vi kurator och läkare för att få bli godkända för donatorinsemination. Besöket gick bra, inga konstigheter, kändes bara så meningslöst att åka så många mil för att få säga svar på ”hur känns det”?Men men, enligt lagstiftningen måste det till så vi får acceptera det. På frågan hur lång kön va sa de ungefär ett halvår. Detta vara lite konstigt tyckte vi eftersom vi hade fått reda på av RMC att det inte fanns någon kö för spermiedonation. Men men tänkte vi, det gör inget eftersom vi ändå har så mycket nu till våren. Döm om vår förvåning när det idag, samma vecka ligger ett brev att de är redi för att starta behandling då de har hittat en donator till oss. Och det är ju då här i denna stund som tankarna kommer. Insemination i april kan bli barn i januari. Jag har ett vik som varar till jan, troligen lite längre. Dessutom ska vi gifta oss i maj och renovera huset mm. Jag fattar inte vad jag håller på med. Varför tänker jag nu helt plötsligt att det ska bli ett problem? Sen tänker jag på ekonomin. Om jag inte har jobbat ett helt år, får jag knappt ut någonting. Här står vi med ett nytt hus och dyra lån. Varför ska allting alltid komma samtidigt? Men sen å andra sidan, varför tänka så himla mycket. Det löser sig väl. Det är ju ett litet barn vi har önskat oss i två års tid nu. Ska vi då inte ta emot behandlingen direkt när möjligheten ges? Men tänk om jag är illamående och sjuk på vårt bröllop?

aaaaaahhhhh, vad jobbigt det ska vara. Råd? Självklart har jag tänkt tanken också att vi kommer inte blir gravida och då får vi reda på det några dagar innan den stora dagen, vill vi det? Är vi kalla nog att bara glömma och var lyckliga den dagen?

 

Är det så enkelt?

Nja, nu pratar jag ju inte om livet i sig, för det vet vi alla att det är inte enkelt. Jag ringde Gyn Grönlund och fick prata med en trevlig man där. Han sa att om det inte är några problem med dig och de tester du har gjort s ringer du nästa gång du har ägglossning, bokar en tid nästkommande dag och vi inseminerar dig. Jaha, undra om det är så enkelt egentligen, eller ja, det är det ju men inte känslomässigt. Men jag orkar inte ventilera, analysera och spekulera hela tiden så det är väl bara och köra utan att tänka så j-la mycket. Bara gör´et!

Mannen får läsa igenom lite också så att han är insatt. Han ska ju bli pappa!  🙂 Vi skiter i det där med att planera så mycket och och försöka ha kontroll på allt. Vi har lovat varandra att det som händer det händer (bara så länge det är positivt).

När jag blir mamma och min man blir pappa, då ska vi behandla våra barn som enskilda individer och uppfostra dom att kunna ta hand om sig själva. De ska veta vad som är rätt och fel, kunna ta konsekvenserna av sina handlingar och berömma i medgång och stötta i motgång. Vi ska inte vara curlingföräldrar, fy för det! Jag är uppväxt med curlingföräldrar, skulle man ta ett snedsprång så finns mamma eller pappa där och räddar upp situationen. På så sätt vet vi aldrig vad som kan gå snett vid olika situationer och vi kan heller inte ta konsekvenser av vårt handlande eftersom de redan har gjort det. Vad har det lett till? Jo att idag är jag alltid ovän med mamma och pappa eftersom de ska lägga sig i allt. Precis allt! De ska också gå emellan och medla mellan oss syskon eftersom de anser att vi inte klarar av att prata eller genomföra något själva. Det är fruktansvärt jobbigt och jag hatar att bråka, särskilt när man har så mycket annat att tänka på. Det fanns ju en anledning till varför vi berättade för dom om vår ofrivilliga barnlöshet. De skulle stötta oss men det är som bortblåst i de lägen där den ofrivilliga barnlösheten inte är i fokus. Precis som om man är i balans bara för att man pratar om något annat.

Vi, jag och mannen, ska bli de bästa föräldrarna. Jag vill att mina barn säger om oss att ”Ni är världens bästa mamma och pappa för att ni kan prata med oss och för att ni alltid finns där, utan åsikter och kommentarer, utan bara ibland med en varm famn.

Fin dokumentär

Om man vill se en fin dokumentär med vackra bilder så rekommenderar jag en serie som heter ”Livet i livmodern” som har visats på Axess nu i dagarna. Ni finner länken här.

I gång, i alla fall lite

Då har man börjat testa nu för att se när i cykeln jag har ÄL. Mest för att få lite koll inför inseminationen eller inseminationerna som kommer nu under 2012, förhoppningsvis. Vi vet inte så mycket ännu mer än att vi ska till RMC för att bli godkända som blivande föräldrar. Helt otroligt att det måste till ett sådant samtal. Vad lättare allt hade varit om man hade velat gå ut på krogen. Jag, som enligt alla tester, kan bli gravid naturligt måste godkännas. Varför ska det vara så omständigt, skulle vi inte kunna träffa några där vi bor istället? Vi har ju inte den närmsta vägen heller till RMC så det tar en hel dag nästan. Nu när jag inte jobbar går det ju bra då mannen har ett flexibelt arbete men om  jag skulle få något jobb nu till våren vet jag inte hur det ska gå. Det är konstigt, man försöker planera livet, ha kontroll för att allt ska flyta på bra men nu kommer allt på en och samma gång. Vi har sagt att det som vill komma det får komma nu, vi ska inte försöka styra livet längre. Skulle vi bli med barn och jag är gravid under vårt bröllop och jag får ett jobb nu snart, då får det hända. Det skulle ju egentligen vara helt fantastiskt, eller hur? Gravid och få ett jobb. Det är ju det jag önskar mig OCH bli fru. Vad klagar jag på?

Undrar hur lång tid vi måste stå i kö för DI? Vi har funderat mycket på Danmark och kanske sticka emellan med något besök där men kanske vi ändå ska vänta för att se när vi kan komma till för DI i Sverige. Vi blir ju inte yngre och vi har väntat länge, varför vänta ännu längre? Samtidigt varför inte vänta nu på Sverige och se när de kan hjälpa oss? Jag tror att det beror på kötiden. Visar det sig att det kommer att vara upp till ett år då kommer vi att åka över. Det kommer vi ju att få reda på om ett par veckor.