Vad är meningen med livet? Ibland undrar jag vad flera olika människor skulle svara på den frågan. Alla skulle säkert svara olika. Men framförallt två grupper av människor tror jag såhär: de med barn skulle svara att det är att leva med sin familj och för sina barn, det är det bästa som hänt mig. Medan de som är utan barn och inte kan få barn så lätt menar att meningen med livet är att få ett bra och innehållsrikt liv antingen tillsammans med sin partner eller om man är singel, så ha ett tillfredsställande och givande liv. Jag säger inte att man inte kan ha det om man har barn men ibland tror jag att barnen tar över en människas liv för mycket. Vem är jag i allt detta? Går man in på facebook t ex så finns det profilbilder på foster, barn som leker och förlossningsbilder. Men är inte facebookkontot ditt personliga, ditt eget som ska visa dig? Betyder det då att dina barn är du? Då lever man ju inte för sig själv utan för andra människor. Jag säger inte att detta är fel men om man helt lever för andra vem är då jag?
Vi som är utan barn ser detta mycket tydligare än de som har barn. Jag uppskattar att umgås med de människor som kan sitta ner och prata med oss som vuxna människor utan att involvera deras barn, bli avbruten av dom hela tiden och flytta uppmärksamheten så att ämnet man precis pratade om inte blir slutpratat om. Vi har några sådana vänner. Nu har några av våra vänner inga barn så dom är ju självklart dom vi vill umgås med mest. Men vi kan umgås med några andra som har barn då de har förmågan att faktiskt säga till sina barn att nu är det vuxentid och ikväll är det därför tv-kväll för er. Barnen tar inte skada, jag lovar! Det finns dom som vi måste umgås med (släkt) som har barn och någon enstaka familj till vänner där barn är det enda som hägrar. Vi kan sitta i soffan och bara studera barnen hur de leker. Säger de vuxna något är det om barnen, hur de haft det i skolan, vad de gjort eller vad de har sagt. Allt som händer kretsar kring barnen. Det tar sådan fruktansvärd energi från oss som sitter med och som inte har barn att man inte kan prata vuxenspråk och att man är så förblindad av barnen att man inte kan vara utan dom en enda sekund, i tanken eller i samtalet.
Även om jag skulle bli mamma någongång och min sambo pappa, så vet vi att vi skulle inte bli sådana föräldrar. Detta kan jag lova och svära på trots att vi idag inte kan få barn på naturlig väg. Vi är man och kvinna, två individer som lever våra liv tillsammans. Vi måste kunna få vara vuxna människor och umgås med vuxna människor. Vi måste kunna få prata och leka med våra barn när vi vill. Men inte glömma att så länge mamma och pappa tar tillvara tiden och tar tillvara på varandra och sig själva, kommer barnen att få en harmonisk och ökad förståelse för integritet när de växer upp. Det är vad vi tror på.
Idag har vi varit på kalas. I soffan satt man först och studerade barnen som lekte, inte ett uns till samtal mellan de vuxna fanns. ”Kan hon gå, ja vad du är duktig, nej, inte hoppa så mycket i kuddarna, ni kan gå in och leka på rummet, nej inte i soffan, åh, där är det en som vill ha ett syskon till.” Och in kommer också naturligtvis födelsedagsbarnets syster som både varit psykiskt dålig och varit inlagd på psyket med en gravid mage. Jamen visst, självklart ska hon har barn, hon blir ju en kanonförälder med det psykiska tillståndet. Fy vad livet är orättvist!
Fick adoptionspapper idag. Vi vill gå föräldrarutbildningen till våren. Men då ska vi träffa socialtjänstekvinnan/mannen först för ett samtal. Undra om vi blir godkända, varför skulle vi inte det? Ja kanske för att de som är psykiskt sjuka kan få bli med barn och uppfostra det barnet. Blev de godkända innan de blev med barn?
Vi väntar på dig 