När vi var mitt uppe i allt, all misär med barnskaffandet så kände jag mig bitter och kränkt när det pratades om barn och hur underbara dessa mirakel är. När jag fick reda på att någon var gravid blev jag också bitter och ville absolut inte prata om det, ibland kände jag att jag vill nedvärdera dessa folk. Man kan bara till 100% förstå om man varit där själv annars ser man det som väldigt egoistiskt. Och det är just vad det är men för oss som upplever livet orättvist i just barnskaffande tar egoism överhand och är som en försvarsmekanism i de många och långa svåra stunder vi går igenom. Det är också därför dom man väljer de personer man vill berätta för och dela stunderna med. Dessa personer måste kunna ta att vi är egoistiska och inte döma oss för det. Det har tyvärr hänt, det har jag skrivit om innan, och då blir det en tuff process då man har ännu en situation att hantera och behärska. Bitterhet, egoism är starka egenskaper som kommer upp till ytan igen då och man blir anklagad för både det ena och det andra. I själva verket är det en barikad av försvar som byggs upp för att klara verkligheten men istället för att få stöttning blir man nertrampad och flyter sakta under ytan igen. Och detta på grund av okunskap och saknad av lyhördhet och medkänsla som vi skulle behövt mest.
Sen vi fick beskedet om att vi var gravida har vi levt i ett lyckorus, i alla fall de sista veckorna, innan dess tror ja inte vi har förstått att vi verkligen är på tjocken. Det har varit så overkligt, svårt att ta på och just den känslan ”inte ska väl vi få barn”. Men då är det bara att titta ner på magen, vara i närheten av kaffe eller te så har ja fått bekräftat att det är visst så, vi är gravida och barnet mår väldigt bra i magen. Jag har känt lycka och rättvisa. Vi ska bli föräldrar och mina föräldrar ska bli morföräldrar för första gången. De har känt lycka och är så glada för detta!
Om allt hade stannat där så hade vi fortfarande känt fullständig lycka. Men första dagen vi kommer till mina föräldrar, på julafton, får jag reda på något som jag inte alls är beredd på. Min minsta bror tar mig till sidan sent julaftonskväll och berättar att han och hans flickvän ska ha barn. Jag blir helt förlamad. Eller inte förlamad men sådär pokerfejs. Jag utbrister ju inte speciellt i glädjerop utan blir mer avvaktande. Han säger att han inte visste hur han skulle berätta eftersom han inte ville förstöra min lycka. Jag frågade om det var planerat och där kom nästa käftsmäll. Nä, det var det ju inte, hon hade dessutom ätit p-piller. Detta gjorde att de inte riktigt visste i vilken vecka hon är i. Men de trodde att de var 2 månader efter oss. Japp. Så så är det! Bara sådär. Min bror ska också ha barn 2013, två månader efter oss. Mamma och pappa ska inte bara bli mormor och morfar utan även farmor och farfar. Japp!
Självklart klarade jag att få ur mig ”då får jag gratulera”, men mer vad det inte. Jag gick sedan in och satt ner tillsammans med övriga i sådär 10 min sen sa jag, gonatt. Jag klarade det inte längre. Känslorna är kluvna. Känslan av egoism är stor. Vi har försökt så länge och vi har sett fram emot detta så mycket att få bli föräldrar och berätta för våra föräldrar. De har också glatt sig och min mamma köper kläder efter kläder till skatten som inte kommit ännu. Jag har sett fram emot att mitt barn kommer vara medelpunkten hos mormor och morfar och ha två morbrödrar som älskar barn. Jag såg fram emot en sommar där vi fick vara en familj där jag fick vara mamma och inte någon annan. Jag såg fram emot en jul där vår skatt står i centrum och där skatten faktiskt får bestämma tempot. Jag såg fram emot allt detta, att vara dottern som fick barn först i familjen och där alla kunde glädjas åt detta som alla längtat efter så mycket.
Jag kan inte låta bli att bli så ledsen och besviken för så kommer det inte att bli nu. Nu kommer denna hemska, utnyttjande 21-åriga tjej som tror hon är så j-la duktig, kan allt och har all livserfarenhet. Hon är arbetslös, lever på min bror, de har varit tillsammans i 1 1/2 år och min bror har själv sagt att han inte litar på henne. Och nu ska de ha barn. Fattar de vad han ger sig in på? Jag vet att han inte gör det. Och jag vet att hin inte gör det heller. De kan inte ens ta hand om sig själva, hur kan de då kunna ta hand om ett litet barn? Men det är ju just det som jag tänker på. Min mamma finns alltid. Hon kan säga till mig att hon inte kan glädjas åt dom så som hon gör åt oss, hon kan säga att flickvännen inte betyder något eller att de ändå inte kommer att få så mycket hjälp eller att så fort jag kommer ner till dom, så kommer de självklart inte vara där hela tiden. Men jag vet. Jag vet hur det har varit tills nu. Ord är en sak, handling en annan. Jag gjorde ett inlägg för drygt ett år sedan när vi precis hade fått svart på vitt. Jag läste detta strax efter min bror berättat och hon har verkligen inte blivit mindre synlig. Min far han bara skyddar henne oavsett vad vi pratar om. Min man och han pratade om detta när de var ensamma och min man sa det att far bara försvarar henne hela tiden. Han har ingen förståelse alls för vår situation. I alla fall inget som han visar eller berättar. Det är fortfarande så synd om flickvännen. Jo just det, hon berättade för min man också i fredags bara så där att hon skulle få Emmaljungavagn med vitt läder av sin far(det fanns bara 300 sådana, det var en speciell utgåva), kostade ungefär 10 000kr. Min man satt som förstelnad och visste liksom inte riktigt vad han skulle säga eftersom hon bara antog att min bror berättat för mig och jag sedan berättat för min man att de väntar barn. Mig har de inte pratat med sen julafton om detta. Stämningen är krystad, minst sagt. Hon sa också till min man att det var svårt för dom, framförallt för min bror för de visste inte hur de skulle berätta för mig, de ville liksom inte ta glädjen ifrån mig. Nej, men då lägger vi upp det så att min bror berättar första kvällen vi är nere för mig, ute på trappan, själv. Och sedan så, ja vad händer sen? Ska jag berätta för min man och sedan ska vi gå till flickvännen och gratuelera eller vad förväntas av oss? Min mor sa att hon tyckte jag skulle prata med min bror igen, för hon sa också att han hade haft det svårt och inte visste hur han skulle berätta för mig. Ja sa att jag tänker inte ta upp någonting, vill han prata mer med mig så får han göra det. Det är detta som är så tråkigt när det läggs över på oss. Han berättar för mig och sedan ska jag gå och gratulera då eller? Vi har hanterat situationer i snart 3 års tid. Nu får det vara nog. Jag är trött på att folk lägger över saker på oss och sedan ska vi hantera det. Det är helt plötsligt upp till oss sedan att bemöta det och bemöter vi inte det, då är vi knäppgökar och stämningen blir helt knasig. Varför inte gör det lite lättare för oss då och samla ihop oss allihopa och berätta. Då är det ingen som behöver hantera någonting längre efter det. Vad förväntas nu?
Jag är ledsen och besviken, jag är arg och förbannad. Mest på flickvännen som tar all min lycka igen och återigen kommer att ta tid från mina föräldrar när vår lycka som nyblivna föräldrar är som störst. När vi behöver dom som mest igen då ska hon ha sitt oplanerade barn.
Livet är orättvist! Men jag fick ju i alla fall glädjas åt vår lycka i fem månader.
Gott nytt år, välkommen 2013!
Vi väntar på dig 