Oförskämt bra…

Jag mår så bra just nu. Jag började mitt nya jobb i måndags och det känns så rätt. Morgon och kväll har flytit på och jag får en del gjort. Idag gick jag en promenad direkt efter jobbet. Kunde inte låta bli, det var så underbart väder. Det skulle jag aldrig ha fått för mig för en tid sedan. Energin har varit där dessa dagarna och det känns så fantastiskt. Ska bara försöka komma ihåg detta tillståndet när energin inte finns där nästa gång. Det finns nämligen en liten elefant på min egna axel som säger att det kommer bli tufft snart igen, ja men då får det väl bli det då. Just nu mår jag så bra, typ igår och idag så jag vill bara tänka på det. Bara för att jag tänker så nu kommer jag vara sur, bitter och trött i morgon. Låt så vara (försöker jag tänka) för att alla dagar kan inte vara bra. Eller hur?

Idag hörde jag om en debatt om att alliansen (delar av den) vill införa tillåtelse för ensamstående att insemineras. Tycker det är jättebra att diskussionen kommer upp, tycker det är självklart att de ska få göra det. Jag hoppas att debatten så småningom leder till att diskussion tas upp kring anonym spermiedonation och kostnadsfria försök också. En del kanske undrar varför jag anser att det ska finnas möjlighet till anonyma spermierdonatorer. Det är av den enkla anledningen att det kommer att finnas större tillgång på det då och köerna kommer att minska. Enligt många landsting skrämmer detta en del tänkbara donatorer som vill hjälpa till. Jag anser att det ska vara upp till var och en.

 

 

Bollar, kom ner….!

Många bollar i luften, det har alltid varit jag. Så när vi fick reda på att vi inte skulle kunna få barn på naturlig väg var det självklart att vi skulle köra parallelt med adoption och DI. Vi blev inbjudna  och fick kallelse till föräldrautbildningen. Vi fick kallelse för samtal med beteendevetare för att veta om vi blir godkända som DI mottagare. allt kändes bra och det kändes som att nu kommer allting snart fungera och vi kommer att få barn. Men jag kan säga att nytt hus, snart nytt jobb, bröllop och annat smått och gott, bland annat med att hantera omvärlden och alla dess barn, så hann verkligheten ifatt oss. Den dagen som är första dagen på föräldrautbildningen är också första dagen på nya jobbet. Tillsammans med allt annat sa jag häromdagen att nu blir det för mycket. Jag är inte redo att adoptera. Vi har inte ens testat om jag kan bli grvid. Det är ju det jag vill. Jag känner att jag måste testa detta först, jag måste ta del av de gratisförsöken som landstinget erbjuder innan jag kan gå vidare. Visst, föräldrautbildningen är bara ett steg i adoptionsprocessen och det är, därifrån. långt kvar. Men jag orkar ta in den informationen också. Jag vill inte ha många bollar i luften längre. Jag vill göra det jag kan med kvalité och njuta av tiden samtidigt. Jag vill inte vara så effektiv som jag alltid varit tidigare.

Vad gjorde vi då? Jo, jag ringde till familjerätten och sa som det var. Vi fick inte ihop våra liv just nu och önskar bli flyttade til hösten. De förstod och självklart flyttade de oss till hösten. En sten lättade från mitt hjärta. Nu kan vi koncentrera oss på DI och bröllop och och självklart varandra. Njuta och må bra under tiden vi ska prestera 🙂

På väg neråt….

 

…men på ett positivt sätt. Jag har sedan 1 jan slutat äta godis. Ska jag nu stå brud får jag väl se till att skärpa mig om jag vill se bra ut på korten. Inte för att man inte kan se bra ut om man har några extra centimeter runt armarna men jag känner att jag hade mått bättre av att gå ner några kilo. Min blivande man och jag så en kort föreläsning om att skaffa sig en rutin. Allting är möjligt om det görs till något dagligdags, vanligen under 30 dagar. Så den 1 jan bestämde vi oss för att undvika att äta godis och chips under 30 dagar. Det gick rätt bra faktiskt. Jag fick ju äta kakor och bullar så det gjorde jag, i massor. Men inget godis. Jag vet att då spelar det ingen roll, men för mig gjorde det det. Det var principen av att sluta med godiset. När 30 dagar hade gått så åt jag några godisbitar bara för att. Men det var inte så gott. Jag bestämde sedan för att lägga i en växel till och undvika kakor och bullar också under kommande 30 dagar. Det har nu gått 17 dagar utan det och vågen landade i morse på 74.9 kg från ursprungliga 78 kg den 1 jan 2012. Bara genom att jag har slutat äta godis och bullar och kakor så har jag alltså kunnat ge ner 3,1 kg. Helt otroligt!

Jag var och är fortfarande sockerberoende. Men jag har ett mål, ett bröllop. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna klara två veckor. Nu har jag klarat 1,5 månad. Jag äter som vanligt, frukost, lunch och middag men jag undviker godis, chips, bullar och kakor. Vad äter jag då istället? Jo, morötter och dipp, det är gudagott och självklart har jag alltid torkade aprikoser hemma. Jag vet att det är socker i det också men jag kan inte äta lika många av dom som av godis.

Jag hoppas att jag kan hålla i detta och verkligen gå ner till en gräns jag önskar länge, 69,9 kg. Det är långt kvar och jag får säkert lägga i en högre växel i mars månad om jag ska lyckas till maj, får filura lite på vad det kan vara 🙂

I natt jag drömde…

…om att jag hade en liten bebisflicka i famnen som var klädd i rosa sparkdräkt. Det var vår egna lilla flicka som inte var så många dagar gammal. Jag hade vilat med henne i sängen och är på väg upp när jag helt plötsligt får reda på att vi har vunnit  1 milj kronor. Jag går sakta fram till min mans sida av sängen med lillan i famnen och lutar mig fram till honom och säger: Älskling, vet du vad? Vi har vunnit 1 milj! Va roligt, har vi, gud va bra säger han och somnar om igen!

 

I hope dreams come true!

Längtan….

…efter den lilla bebisen som jag hoppas kommer till oss någongång. Jag längtar så det gör ont. Jag försöker att fylla mina tankar med andra saker för att slippa känna efter hur ont det gör att inte få ha en egen liten bebis i famnen. Jag försöker vara glad att jag har fått ett jobb, äntligen efter sex månader så har jag fått ett jobb. Det känns underbart. Det är som ett lugn som sprider sig när jag tänker på det. Men jag har så svårt för att hålla kvar den känslan av lugn. Det är så många andra tankar som vill in och förstöra den lugna och sköna känslan. Det är många som förklarar det med en elefant. Har läst vägen mot tre och FC bland annat hur de beskriver den här känslan av att ha elefanten sittandes vid sin sida och bara förgöra. Jag jobbar dagligen med att försöka få bort den j-la elefanten och bara försöka koncentrera mig på det positiva. Det är inte lätt. Känslan av att allt kommer att bli bra, bara vi får bli gravida och få en litet mirakel infinner sig. Dock är jag rädd för att det inte kommer att bli så. Livet är jobbigt att leva, men bara om jag vill att det ska vara jobbigt. Lätt att tänka så teoretiskt men f-n inte praktiskt. Livet är orättvist. Mina tankar går till min kära vän J som befinner sig helt själv i ett land långt hemifrån. Mina tankar går till Anna och hennes man som misslyckades med sina sista ägg i frysen. Samtidigt försöker jag låta mina tankar också fokusera på oss, min man och jag som har ett bra liv, innerst inne MEN där det finns en liten nyckel kvar att leta upp innan vi bli fulländade…nyckeln till miraklet!

 

 

Bitterhet

Jag trodde lite att jag kanske var härdad, men det var jag inte. Flera gravidmagar på festen igår och lite runtkik på fejjan gjorde att jag hittade två vänner som väntade smått också. Den här bitterkänslan och avundsjukan dyker upp. Jag vill också. Varför ska vår väg vara så komplicerad? Det är jobbigt att behöva kämpa för varje grej nu för tiden. Även om vi nu väntar på samtal för godkännande av DI så orkar jag inte väntan längre. Denna månaden skulle vi egentligen försökt på kliniken i Danmark men en annan resa kom i vägen. Nästa månad får vi försöka igen. Det är bara så jobbigt att det ska vara så jobbigt, allting!