Gravidyoga

I torsdags var sista dagen för gravidyogan. Det har varit en skön och avkopplande stund varje vecka. Jag har inte behövt tänka på något annat än andningen och barnet i magen och det har känts som en befrielse. Jag har fått ut mycket av yogan och känner att jag kan slappna av på ett annat sätt nu när jag spänner mig. Jag är dock nyfiken på om jag kommer kunna använda det när värkarna sätter igång ordentligt och om jag kan koncentrera mig då på vad jag lärt mig.

Sista gången var allas partners med. De skulle ägna hela sin uppmärksamhet på oss blivande mammor. Vi gick igenom massage mellan sammandragningar och massage under sammandragningarna. Det var så skönt och jag kände mig ännu mer avlappnad när jag både tänkte på andningen och fick avslappnad massage. Mina ömma fötter fick också massage. Jag skrattade lätt när hon sa att papporna skulle massera fötterna för min man tycker inte om det 🙂

de sista dagarna nu har jag spänt mig mer och jag känner att jag är öm i axlar och skulderblad. Jag har inte känt det tidigare men det är väl antagligen för att man blir tyngre och tyngre och det är lätt att tappa ställningen. Mina ben har svullnat upp, det har varit så ett par veckor nu. Jag använder stödstrumpor, inte dagligen, men när jag kommer ihåg det. Det är jobbigt att ta dom på sig för de är trånga och jag har svårt att böja mig och dra upp benet på knät när jag ska ta på dom. Jag är helt slut när strumporna är på 🙂 Men benen svullnar ändå och jag känner mig som klumpfot. Det ömmar och sticker i benen varje dag, värst är det på kvällarna. Då har jag gått en hel dag. Jag googlade runt på gravidmassage. Tänkte kanske jag skulle gå på det för att se om svullnaden kan gå ner lite. Jag är så rädd att jag ska få havendeskapsförgiftning. Proverna visar dock bra men det kan ju bli sämre ju mer vatten man samlar på sig också. det är dock så dyrt och gå och få massage. Måste hålla lite i pengarna eftersom föräldrapenningen kommer inte göra mig rik.

Någon som har tips på bra övningar vid svullna och ömma ben, framförallt vader?

Det börjar bli tungt

Ja, det börjar bli tungt nu att bära runt på magen. Vecka 33 (32+5) är vi i idag. Det är ju många som säger det att det är nu det börjar, den där långa väntan när man bara vill träffa guldklimpen som legat och porlat i magen i snart 9 månader. Det ska bli spännande. Men samtidigt känner jag mig rädd. Jag har börjat få sammandragningar ibland. De gör inte jätteont men magen blir stenhård och det är ännu jobbigare och mer ansträngt att röra sig då. Någongång har jag fått känningar i underlivet, ingen aning vad det är men jag kan tänka mig att det är den smärtan gånger 1000 när värkarna börjar och barnet börjar tränga sig neråt. Det känns lite läskigt att behöva ha en sådan smärta. Jag trodde att jag skulle få mer respons från min man när jag har t ex sammandragningar eller säger att det gör ont i magen. Men jag får ingen respons, mer jaha. T o m de på jobbet är mer omtänksamma och låter mig aldrig bära tungt eller gå för mycket fram och tillbaka. De för goa. Här hemma kan det mer vara tal om att jag absolut inte får bära sängen upp till övervåningen (vi har gjort klart vår övervåning och skulle bära lite möbler) men det sägs eller görs inget motstånd när jag ska städa huset, plocka ut diskmaskin, åka och handla, klättra upp på pall och sätta gardiner eller laga mat och plocka undan hela tiden. Detta kan fortgå utan att bryta in och säga åt mig att ta det lugnt. Idag plockade jag undan maten och gjorde matlådor till oss båda när jag hade en sammandragning som gjorde det riktigt tungt så till slut var jag tvungen att gå in och lägga mig i gästsängen och andas lite. Mannen sitter lugnt med sin mobiltelefon vid köksbordet och kommer efter en stund in i samma rum, sätter sig vid skrivbordet och bemödar sig inte ens att fråga hur jag mår. Ibland begriper jag mig inte på honom. Vi ska ha ett barn, jag bär på VÅRT barn. Sen att det är i min kropp och det är den som får utstå smärtan och komplikationerna ska väl inte spela någon roll. Jag hade tusen gånger ställt upp för honom om han hade burit vårt barn i hans kropp om han hade känt det varit tungt, masserat benen om han haft vätskeansamling eller bara berört hans kropp eftersom det hade lugnat hans nerver.

Japp, jag har vätskeansamling i vaderna och fötter, det är svullna som bara den. Men min man hjälper mig inte med det. Bara jag tar på mig stödstrumporna så ska allt ordna sig.

Jag undrar hur det ska gå på förlossningen. Tvekar faktiskt på just idag om jag vill ha han med. För mig är det viktigt att han åsidosätter hela sitt ego och bara ägnar sig åt min kropp och vårt barn som ska ut. Han måste förstå att om han hjälper mig i den processen och vägen till förlossningen så hjälper han också vårt barn. Men hur ska han förstå detta?

Vecka 25

Idag går vi in i vecka 25. Som varje vecka säger jag igen ”helt otroligt”! Jag fattar fortfarande inte. Men jag blir större och större 🙂 Tycker ”magen” är långt ner, undra vad det kan tyda på? Känner att magen är väldigt spänd, som om den ska spricka. Vill verkligen inte få bristningar, hoppas inte det blir några. Har fått otroligt ont i skinkorna, det är väl så kallad falsk ischias efter vad jag kan läsa om på nätet. Det är som punkter i skinkorna som det strålar i när jag byter ben eller reser mig från sittande läge. Ont gör det och det hjälper inte med massage. Mannen har fått trycka lite med en boll som ska vara bra att rulla runt med. Det gör mer och mer ont ju mer jag anstränger mig också så det är mycket vila och stillasittande som ska hjälpa. Dock orkar jag inte sitta still så mycket. Nu har jag äntligen börjat med projektet vaggan. En fin vagga som är väldigt gammal. Jag tror min mormors faster låg i den när hon var liten, sen mamma och sen jag och mina bröder. Jag fick tillåtelse att måla den vit för den var brun. Så det projektet håller jag på med. Jag tar en sak per kväll så att jag inte tröttnar. Igår var det slipning och idag inköptes färg så den blev grundmålad. Till helgen får det nog bli första strykningen.

Håller också utkik efter skötbord och vagn, hoppas vi hittar något snart som vi verkligen gillar. Jag behöver absolut inte köpa nytt. Det är så mycket pengar, blocker är bra tycker jag så där är jag mycket nu och håller mig uppdaterad. Spännande!

Bitter och överraskad reaktion

När vi var mitt uppe i allt, all misär med barnskaffandet så kände jag mig bitter och kränkt när det pratades om barn och hur underbara dessa mirakel är. När jag fick reda på att någon var gravid blev jag också bitter och ville absolut inte prata om det, ibland kände jag att jag vill nedvärdera dessa folk. Man kan bara till 100% förstå om man varit där själv annars ser man det som väldigt egoistiskt. Och det är just vad det är men för oss som upplever livet orättvist i just barnskaffande tar egoism överhand och är som en försvarsmekanism i de många och långa svåra stunder vi går igenom. Det är också därför dom man väljer de personer man vill berätta för och dela stunderna med. Dessa personer måste kunna ta att vi är egoistiska och inte döma oss för det. Det har tyvärr hänt, det har jag skrivit om innan, och då blir det en tuff process då man har ännu en situation att hantera och behärska. Bitterhet, egoism är starka egenskaper som kommer upp till ytan igen då och man blir anklagad för både det ena och det andra. I själva verket är det en barikad av försvar som byggs upp för att klara verkligheten men istället för att få stöttning blir man nertrampad och flyter sakta under ytan igen. Och detta på grund av okunskap och saknad av lyhördhet och medkänsla som vi skulle behövt mest.
Sen vi fick beskedet om att vi var gravida har vi levt i ett lyckorus, i alla fall de sista veckorna, innan dess tror ja inte vi har förstått att vi verkligen är på tjocken. Det har varit så overkligt, svårt att ta på och just den känslan ”inte ska väl vi få barn”. Men då är det bara att titta ner på magen, vara i närheten av kaffe eller te så har ja fått bekräftat att det är visst så, vi är gravida och barnet mår väldigt bra i magen. Jag har känt lycka och rättvisa. Vi ska bli föräldrar och mina föräldrar ska bli morföräldrar för första gången. De har känt lycka och är så glada för detta!
Om allt hade stannat där så hade vi fortfarande känt fullständig lycka. Men första dagen vi kommer till mina föräldrar, på julafton, får jag reda på något som jag inte alls är beredd på. Min minsta bror tar mig till sidan sent julaftonskväll och berättar att han och hans flickvän ska ha barn. Jag blir helt förlamad. Eller inte förlamad men sådär pokerfejs. Jag utbrister ju inte speciellt i glädjerop utan blir mer avvaktande. Han säger att han inte visste hur han skulle berätta eftersom han inte ville förstöra min lycka. Jag frågade om det var planerat och där kom nästa käftsmäll. Nä, det var det ju inte, hon hade dessutom ätit p-piller. Detta gjorde att de inte riktigt visste i vilken vecka hon är i. Men de trodde att de var 2 månader efter oss. Japp. Så så är det! Bara sådär. Min bror ska också ha barn 2013, två månader efter oss. Mamma och pappa ska inte bara bli mormor och morfar utan även farmor och farfar. Japp!

Självklart klarade jag att få ur mig ”då får jag gratulera”, men mer vad det inte. Jag gick sedan in och satt ner tillsammans med övriga i sådär 10 min sen sa jag, gonatt. Jag klarade det inte längre. Känslorna är kluvna. Känslan av egoism är stor. Vi har försökt så länge och vi har sett fram emot detta så mycket att få bli föräldrar och berätta för våra föräldrar. De har också glatt sig och min mamma köper kläder efter kläder till skatten som inte kommit ännu. Jag har sett fram emot att mitt barn kommer vara medelpunkten hos mormor och morfar och ha två morbrödrar som älskar barn. Jag såg fram emot en sommar där vi fick vara en familj där jag fick vara mamma och inte någon annan. Jag såg fram emot en jul där vår skatt står i centrum och där skatten faktiskt får bestämma tempot. Jag såg fram emot allt detta, att vara dottern som fick barn först i familjen och där alla kunde glädjas åt detta som alla längtat efter så mycket.

Jag kan inte låta bli att bli så ledsen och besviken för så kommer det inte att bli nu. Nu kommer denna hemska, utnyttjande 21-åriga tjej som tror hon är så j-la duktig, kan allt och har all livserfarenhet. Hon är arbetslös, lever på min bror, de har varit tillsammans i 1 1/2 år och min bror har själv sagt att han inte litar på henne. Och nu ska de ha barn. Fattar de vad han ger sig in på? Jag vet att han inte gör det. Och jag vet att hin inte gör det heller. De kan inte ens ta hand om sig själva, hur kan de då kunna ta hand om ett litet barn? Men det är ju just det som jag tänker på. Min mamma finns alltid. Hon kan säga till mig att hon inte kan glädjas åt dom så som hon gör åt oss, hon kan säga att flickvännen inte betyder något eller att de ändå inte kommer att få så mycket hjälp eller att så fort jag kommer ner till dom, så kommer de självklart inte vara där hela tiden. Men jag vet. Jag vet hur det har varit tills nu. Ord är en sak, handling en annan. Jag gjorde ett inlägg för drygt ett år sedan när vi precis hade fått svart på vitt. Jag läste detta strax efter min bror berättat och hon har verkligen inte blivit mindre synlig. Min far han bara skyddar henne oavsett vad vi pratar om. Min man och han pratade om detta när de var ensamma och min man sa det att far bara försvarar henne hela tiden. Han har ingen förståelse alls för vår situation. I alla fall inget som han visar eller berättar. Det är fortfarande så synd om flickvännen. Jo just det, hon berättade för min man också i fredags bara så där att hon skulle få Emmaljungavagn med vitt läder av sin far(det fanns bara 300 sådana, det var en speciell utgåva), kostade ungefär 10 000kr. Min man satt som förstelnad och visste liksom inte riktigt vad han skulle säga eftersom hon bara antog att min bror berättat för mig och jag sedan berättat för min man att de väntar barn. Mig har de inte pratat med sen julafton om detta. Stämningen är krystad, minst sagt. Hon sa också till min man att det var svårt för dom, framförallt för min bror för de visste inte hur de skulle berätta för mig, de ville liksom inte ta glädjen ifrån mig. Nej, men då lägger vi upp det så att min bror berättar första kvällen vi är nere för mig, ute på trappan, själv. Och sedan så, ja vad händer sen? Ska jag berätta för min man och sedan ska vi gå till flickvännen och gratuelera eller vad förväntas av oss? Min mor sa att hon tyckte jag skulle prata med min bror igen, för hon sa också att han hade haft det svårt och inte visste hur han skulle berätta för mig. Ja sa att jag tänker inte ta upp någonting, vill han prata mer med mig så får han göra det. Det är detta som är så tråkigt när det läggs över på oss. Han berättar för mig och sedan ska jag gå och gratulera då eller? Vi har hanterat situationer i snart 3 års tid. Nu får det vara nog. Jag är trött på att folk lägger över saker på oss och sedan ska vi hantera det. Det är helt plötsligt upp till oss sedan att bemöta det och bemöter vi inte det, då är vi knäppgökar och stämningen blir helt knasig. Varför inte gör det lite lättare för oss då och samla ihop oss allihopa och berätta. Då är det ingen som behöver hantera någonting längre efter det. Vad förväntas nu?

Jag är ledsen och besviken, jag är arg och förbannad. Mest på flickvännen som tar all min lycka igen och återigen kommer att ta tid från mina föräldrar när vår lycka som nyblivna föräldrar är som störst. När vi behöver dom som mest igen då ska hon ha sitt oplanerade barn.

Livet är orättvist! Men jag fick ju i alla fall glädjas åt vår lycka i fem månader.

Gott nytt år, välkommen 2013!

Vecka 22 (21+4)

Vi har kommit till vecka 22. Helt otroligt! Ibland tänker jag fortfarande ”jag är verkligen gravid, eller är jag det?”. Jag tycker ibland att det inte kan vara sant. Har fortfarande svårt att föreställa mig ett litet barn i min famn. Att vi ska bli föräldrar. Jag kan inte heller låta bli att fundera kring om vi skulle fått barn när vi började försöka, hur hade vi varit då? Hade vi verkligen varit förberedda? Var va vi i livet då? HUr hade livet sett ut idag? Det är många frågor som svävar runt i mitt huvud då och då och jag tycker det är viktigt att tänka de tankarna också ibland. För då kan jag på något sätt vara mer tacksam för det vi har idag och för den ödmjukhet och omtanke jag känner inför livet som förälder. Inte bara som förälder utan även som medmänniska. Framförallt inför det så kallade ”barnskaffandet”.

Är vi redo då, min man och jag? Ja, det vet ingen, det får vi vänta med att se i april när skatten förhoppningsvis kommer ut. Jag känner mig redo, ibland i alla fall. Ibland tänker jag tankar som ” vad har jag gett mig in på”. Men de försvinner rätt snabbt eftersom de andra tankarna om längtan efter vår skatt är större. Min man däremot vet jag inte om han är redo. Jag tror att han kommer att inse vad det innebär (liksom jag till fullo) när väl vår skatt är här. Jag har i alla fall umgåtts, jobbat och lekt med barn sen jag var liten men min man vågar inte ens hålla ett spädbarn och är väldigt osäker bland barn. Jag hoppas han kommer att överösa vår skatt med pussar och gos. För det har han väldigt svårt för annars. Han är inte uppväxt med det alls.

Jag kan bli lite förvånad ibland och faktiskt också besviken att vi inte har tagit en enda bild. Nu gjorde jag det i helgen (finns här)  men varför vill inte min man dokumentera? Han myser heller aldrig med magen och han tar nästan aldrig på den. Jag skulle liksom vilja att han smörjer in och pratar med den och gosar. Men det är precis som att han inte vill eller att han glömmer att hans fru är gravid ibland. Lustigt! Jag är så ompysslande och sjunger vaggvisor för min lilla mage på vägen hem från jobbet, smörjer in magen och gosar med den varje kväll. Jag tycker det är mysigt att vara gravid. Hade hoppats att min man också hade tyckt det.  Men det kanske han gör, det är så synd bara att han inte visar det. Jag vet att han är glad och längtar tills vi ska träffa skatten.

Ruvardag 2

Känner lite molvärk i nedre delen av magen men ingenting som jag skulle kunna hänvisa till inseminationen. Det skulle lika bra kunna vara sen ägglossning. Jag tänker inte så mycket på vad jag har i magen, om jag har något vill säga. Hur ska jag förhålla mig? Får man dricka ett litet glas vin, får jag äta skaldjur, kaffe mm? Vad är riktlinjerna liksom? Jag vet ju hur man bör förhålla sig om man är gravid men jag är ju inte det ännu, eller?

Svåra tankar.

Tvivel

Känner mig så frustrerad! Jag vill så gärna bli gravid och bli en flerbarnsfamilj. Men jag orkar inte driva allting själv! Jag har läst hos några andra att de känner likadant, ingen respons från mannen. Men varför? Jag förstår inte, det är ju inte jag som inte kan få barn. Varför måste jag hela tiden ligga på att vi ska ringa RMC, ta upp till diskussion när det känns mest rätt att börja behandlingen, påminna om alla saker i hemmet som måste göras, tvinga honom att lägga ner tid på sitt eget bröllop, ge förslag på att vi ska träffa vänner och bekanta. Jag orkar liksom inte längre driva allting! Kan inte bara någon komma till mig och säg ”jag tar hand om detta nu, låt det bara vara” och att det sedan blir gjort. Att rulla runt i sänghalmen var evigheter sedan och det finns liksom inget initiativ till det längre, varför? Och varför i herrans namn vill jag gifta mig med någon som inte är intresserad av vårt eget bröllop, att få barn och älska med sin fru?

Jag orkar inte längre hålla reda på allt och fixa och dona. Men då kommer vi stå utan bröllop, utan barn och socialt umgänge. Och det vill jag inte! Men var går gränsen? Varför fattar han inte att om ingenting blir gjort så händer ingenting. Vi kan liksom inte bara låta dagarna gå utan att göra det vi måste göra om vi vill åstadkomma något. Och jag kan inte göra allt, det går inte, inte om vi ska vara två i detta förhållandet. Jag börjar tvivla! Jag saknar min man som han va när jag träffade honom.

Oförskämt bra…

Jag mår så bra just nu. Jag började mitt nya jobb i måndags och det känns så rätt. Morgon och kväll har flytit på och jag får en del gjort. Idag gick jag en promenad direkt efter jobbet. Kunde inte låta bli, det var så underbart väder. Det skulle jag aldrig ha fått för mig för en tid sedan. Energin har varit där dessa dagarna och det känns så fantastiskt. Ska bara försöka komma ihåg detta tillståndet när energin inte finns där nästa gång. Det finns nämligen en liten elefant på min egna axel som säger att det kommer bli tufft snart igen, ja men då får det väl bli det då. Just nu mår jag så bra, typ igår och idag så jag vill bara tänka på det. Bara för att jag tänker så nu kommer jag vara sur, bitter och trött i morgon. Låt så vara (försöker jag tänka) för att alla dagar kan inte vara bra. Eller hur?

Idag hörde jag om en debatt om att alliansen (delar av den) vill införa tillåtelse för ensamstående att insemineras. Tycker det är jättebra att diskussionen kommer upp, tycker det är självklart att de ska få göra det. Jag hoppas att debatten så småningom leder till att diskussion tas upp kring anonym spermiedonation och kostnadsfria försök också. En del kanske undrar varför jag anser att det ska finnas möjlighet till anonyma spermierdonatorer. Det är av den enkla anledningen att det kommer att finnas större tillgång på det då och köerna kommer att minska. Enligt många landsting skrämmer detta en del tänkbara donatorer som vill hjälpa till. Jag anser att det ska vara upp till var och en.

 

 

På väg neråt….

 

…men på ett positivt sätt. Jag har sedan 1 jan slutat äta godis. Ska jag nu stå brud får jag väl se till att skärpa mig om jag vill se bra ut på korten. Inte för att man inte kan se bra ut om man har några extra centimeter runt armarna men jag känner att jag hade mått bättre av att gå ner några kilo. Min blivande man och jag så en kort föreläsning om att skaffa sig en rutin. Allting är möjligt om det görs till något dagligdags, vanligen under 30 dagar. Så den 1 jan bestämde vi oss för att undvika att äta godis och chips under 30 dagar. Det gick rätt bra faktiskt. Jag fick ju äta kakor och bullar så det gjorde jag, i massor. Men inget godis. Jag vet att då spelar det ingen roll, men för mig gjorde det det. Det var principen av att sluta med godiset. När 30 dagar hade gått så åt jag några godisbitar bara för att. Men det var inte så gott. Jag bestämde sedan för att lägga i en växel till och undvika kakor och bullar också under kommande 30 dagar. Det har nu gått 17 dagar utan det och vågen landade i morse på 74.9 kg från ursprungliga 78 kg den 1 jan 2012. Bara genom att jag har slutat äta godis och bullar och kakor så har jag alltså kunnat ge ner 3,1 kg. Helt otroligt!

Jag var och är fortfarande sockerberoende. Men jag har ett mål, ett bröllop. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna klara två veckor. Nu har jag klarat 1,5 månad. Jag äter som vanligt, frukost, lunch och middag men jag undviker godis, chips, bullar och kakor. Vad äter jag då istället? Jo, morötter och dipp, det är gudagott och självklart har jag alltid torkade aprikoser hemma. Jag vet att det är socker i det också men jag kan inte äta lika många av dom som av godis.

Jag hoppas att jag kan hålla i detta och verkligen gå ner till en gräns jag önskar länge, 69,9 kg. Det är långt kvar och jag får säkert lägga i en högre växel i mars månad om jag ska lyckas till maj, får filura lite på vad det kan vara 🙂

Tankar & känslor

Vi har pratat mycket om det här med öppenhet kring donationen. För många som jag läser om är det självklart att det är öppet inför andra som en självklarhet. De känner inget hinder från att vara helt öppna med att alla i deras omgivning vet om att de har fått donatorinsemination. Vi tycker att det är lite läskigt att vara så öppna. Vi har pratat om fördelar och nackdelar med båda men vi känner att det så privat att vi inte vill gå ut med det. Vi vill inte bli stämplade som ”de där med donatorinsemination”. Samtidigt kommer det nog att bli svårt om barnet, mirakelbarnet, kommer bli likt pappa och det kommer kommentarer som ”han har pappas ögon” eller ” ja, h*n har ju i alla fall fått pappas envishet”. Hur känner man då när det verkligen inte kan ha skett? Kommer man bli sårad varje gång då eller kommer man att bara ”spela” med? Kommer man ens att tänka på det när vi väl har fått barn?

Är det någon som har erfarenhet från detta så får ni gärna dela med er?

Om vi inte berättar kommer ingen att veta hur mycket vi har kämpat och ännu mer hur min man har kämpat. De tror att det är vilket barn som helst och en självklarhet att vi skulle få barn. Jag vet inte om vi bryr oss eller inte om sådana saker. Svårt är bara förnamnet på alla känslor och tankar som dyker upp.