Vecka 23 och snart jul

I torsdags gick vi in i vecka 23. Mindre än hälften kvar. Kanske snart dags att börja tänka på allt praktiskt. Men ja vet inte var ja ska börja, de e så mycket med försäkringskassa, ledighet, vagn och tillbehör. Jag tänker att det kan ja ordna sen. Men sen kommer rätt snabbt. Vecka 23 kom rätt snabbt:)
Efter jul ska ja sätta mig ner och ta tag i de praktiska detaljerna. Nu är de jul och då ska vi njuta av lugnet och myset som omger oss. Vi åker till min familj på julaftonsmorgon. Jag längtar efter mys och den där familjära, härliga stämningen som vi får där. Inga fasader, ingen oäkta omtanke utan kärlek, lugn och ro. Men först ska vi ta oss igenom lilljulafton med mannens syskon. Vi pratar inte med dom och detta året har vi bara köpt julklappar till hans mor. Relationen med hans syskon är inte bra och vi vet inte vad som hänt egentligen. Han har pratat med broren för vi vill reda ut vad det än är som gör att de inte längre vill fira födelsedagar, prata med oss m.m. Under mer än ett år har det gått och vi misstänker svartsjuka. Mot vad vet ja inte för de har två dina barn, numera hus, är gifta sen länge tillbaka och sin familj på nära avstånd. Men något har gjort att brorens fru inte tilltalar oss, vänder sin familj emot oss och även sin man trots art han har pratat med oss under året. Det är väldigt intressant då han verkligen pratar och umgås med oss men när han pratar och försöker reda ut med sin bror anklagar han mig för att vara sur på dom och att dom bara kan prata med min man för de har ingenting gemensamt med mig. Detta samtidigt som han en vecka efter detta utlåtande står och pratar med mig i ett köpcenter som om ingenting hade hänt. Förstår ni varför jag är kluven på hur jag ska agera på söndag. Hur ska jag vara? Vi förstår att han springer sin frus ärende men hur kan man fördärva sin relation med sin familj på det sättet? Det gör ont i mig hur min mans familj tar varandra för givet. Det är sådana stunder som gör att ja längtar så mycket hem till min familj, de bor 20 mil bort men vi träffar och pratar med dom mer än vad vi gör med mannens familj som bor 20 min bort. Tråkigt men sant! Tråkigare nu också när vi ska få barn. Men vi väljer att vara lyckliga och se och umgås med de familjemedlemmar och goa vänner som vill umgås med oss och som ser vår vänskap och kärlek som en gåva. Våra skavanker får dom på köpet liksom vi får deras och det är just dessa skavanker som gör vår relation så givande. Vi lär oss, bryr oss och tycker om varandra på ett respektfullt sätt och som gör att vi kommer vidare i livet med nya erfarenheter. Nya erfarenheter som har stötts och blötts med de bästa runtomkring sig. Kan vi då begära att vi ska få leva i en bättre tillvaro?